Här är en kort introduktion till hamnen i Pireus samt den fackliga organiseringen. Jag kommer återkomma till detta och även berätta om hur man arbetar med lastningen av fartygen till Gaza, men dagens rapport får bli mer begränsad och riktad till särskilt intresserade hamnarbetare.

Pireus är egentligen inte en del av Aten, utan en egen stad. I praktiken är de numera dock sammanväxta och bostadsområdena sträcker sig hela vägen längs med tunnelbanelinjen ut mot hamnstaden. Väl där kliver man av på en gammal station bara ett par hundra meter fran kajkanten. Den inre hamnen är fullbelagd med passagerarfärjor som går ut till den grekiska övärlden.

Från gångbron vid tågstationen

Organiserad arbetskraft

Blev återigen upphämtad av en skittrevlig, kedjerökande hamnarbetare som körde upp mig till ett större kontorskomplex ovanför hamnen, där hamnmyndigheten och även fackföreningarna har sina kontor. Hamnarbetarnas ordförande Nicos och generalsekreteraren Giorgos tar emot på ett kontor där fackföreningsmedlemmar strömmar in och ut.

Ordförande Nicos har dekorerat fackkontorets bokhylla

Den fackliga situationen i Pireus hamn är komplex. Hamnens anställda är uppdelade i fyra olika fackföreningar. Tjänstemannen har en fackförening, förmännen en, ytterligare en organiserar maskinförare och mekaniker och så återstår daå stuveriarbetarfacket som Nicos och Giorgos företräder. För närvarande har stuveriarbetarfacket 300 yrkesaktiva medlemmar. På mina frågor om varför inte maskinförare och hamnarbetare med andra arbetsuppgifter organiseras i samma fackförening, svarar Giorgos att det finns historiska skäl. Fram tills för 25 år sedan körde hamnarbetarna alla maskiner och skötte allt manuellt arbete. I samband med rationaliseringar kring kranarna erbjöd arbetsgivaren dem en uppgörelse som skulle ha inneburit fler maskinjobb på bekostnad av minskat manuellt manskap ombord på båtarna. Medlemmarna röstade nej till uppgörelsen och vägrade köra vissa maskiner för att inte kompromissa bort arbetstillfällen. Det slutade med att de nya maskinförarna organiserade sig fackligt tillsammans med elektrikerna och mekanikerna istället.

Rester fran Atens antika ringmur omger hamnen. Grekland har i modern tid varit mycket fattigt, och för 130 år sedan tog man faktiskt sten från detta fornminne för att bygga stadens första torrdocka.

Den fackliga uppdelningen utesluter inte att man har mycket samarbete, till och med tillsammans med tjänstemannen i Pireus, men den ger periodvis upphov till onödiga gränsdragningsstrider. Stuveriarbetarna får exempelvis endast hantera fordon som väger högst 3,5 ton. Pireus har en stor bilhamn, som fungerar som transithamn för en mängd länder kring Medelhavet. När en båt kommer in med 5000 bilar och ett antal större grävmaskiner får stuveriarbetarna sköta surrningen och bilarna, men de större maskinerna ska lossas av personal från en annan fackförening.

Förutom bilhamnen och den inhemska färjetrafiken jobbar hamnarbetarna även  med en internationell kryssningsterminal, viss bulkhantering och en containerterminal som till 75% är offentligt ägd. Containerterminalen är nybyggd och en del i en process som skakat Pireus hamn de senaste åren.

För två år sedan övertogs Pireus stora och etablerade containerterminal av den kinesiska terminalkoncernen Cosco. Privatiseringen hade föregåtts av omfattande protester och strejker, och aktionerna fortsatte efter övertagandet för att forcera fram en åternationalisering. Strategin var slitsam och ledde till konfrontationer med såväl kunder som polis. Motståndaren hade statens stöd och proteststrejkerna och blockaderna gav mycket begränsat resultat. Jobben på containerterminalen gick förlorade, och efter att inledningsvis ha vägrat jobba där fick de organiserade hamnarbetarna överhuvudtaget inte tillträde i nästa skede. Några uppsägningar blev det dock aldrig tal om. Hamnmyndigheten tvingades förtidspensionera ett antal äldre, skadade stuveriarbetare så att ingen behövde sägas upp. Hamnarbetarna fick också tvinga till sig jobb som den äldre generationen stuveriarbetare uppfattar som förnedrande, såsom att bära väskor åt åldringar och turister på kryssningsfartygen.

Hamnen i Pireus är en syntes mellan urgammalt och modernt.

Idag är läget sådant att den offentligägda hamnmyndigheten tvingats bygga en ny containerterminal för att konkurrera med Cosco och värna om alla anlöp. Den nya hamnen har haft det mycket svårt, med brist på grensletruckar och operationella kranar. Stora rederier som danska Maersk och israeliska ZIM Lines använder nästan uteslutande Cosco-terminalen, men utnyttjar gärna läget för att spela ut terimnalerna mot varandra och pressa priserna. Det stora medelhavsrederiet MSC fördelar sina anlöp mellan terminalerna.

Eftersom även den nya grekiska regeringen, som leds av socialdemokratiska Pasok, har gett sitt stöd till hamnprivatiseringen, så har hamnarbetarfacket tvingats ompröva sin strategi och släppa de politiska kraven på att privatiseringen ska rivas upp. Nu försöker man organisera arbetsstyrkan inne på den privata terminalen och tvinga fram ett kollketivavtal där. Cosco har dock en antifacklig policy och inga av de 500 anställda tilläts vara med i facket. Ingen av löntagargrupperna har något kollektivavtal.

Fackföreningarna i Grekland är ofta knutna till politiska partier, främst socialdemokratiska Pasok samt borgerliga Ny Demokrati. På lokal nivå finns alla möjliga kopplingar. I miljonstaden Pireus är kommunistpartiet KKE det största partiet. Stuveriarbetarfacket i Pireus har sedan fem-sex år valt att bli partipolitiskt obundna, utan kopplingar till något parti. Fackklubben är kvar i centralorganisationen men agerar självständigt, utan att ta order från partiledningar. För tillfället är man mycket involverade i protesterna mot regeringens krispaket och organiserar solidaritetsaktioner för bland annat arbetslösa varvsarbetare samt de slutna hamnarbetarskrån (”closed shop”) som dominerar de flesta grekiska hamnar utanför storstäderna Aten och Thessaloniki. Hamnarbetarna i Grekland har en mycket militant tradition och även om man numera tvingas förhålla sig till de lokala varselreglerna är strejker mycket vanligt i det rådande krisläget.

Upplagda båtar som förfaller i hamnen sedan ägarna i krisens spår misslyckats med att betala sina fordringar till hamnmyndigheten.

Jag avrundar här. Nu sägs det att torget utanför hotellet börjar fyllas upp av anarkistgrupperingar som ska till protesterna på Syntagma-torget. Jag tror det är en grov överdrift och har ingen lust att sitta här och knacka på tangenter om det börjar flyga tårgas och sten utanför fönstren, så jag avbryter och återkommer.