Jag hade tyvärr lovat för mycket på bloggen igår. Orkade inte uppdatera så utförligt som jag ville om Israels propagandakrigföring, eftersom jag var uppe klockan 05 för att få vara med på hamnarbetarnas informationsmöte inför tisdagens generalstrejk.

Israel har idag gått så långt att man offentligt hotat hela den internationella presskåren. Israel har klargjort att man kommer att beslagta all utrustning, ge journalister ‘särskild behandling’ och stoppa dem från att resa in i israel de kommande tio åren. Detta har bland annat lett till att israeliska channel 2 (tv) inte längre vågar följa med och bevaka flottiljen.

Norska statstelevisionen har sedan tidigare bedömt resan som alltför farlig, och kommer därför rapportera ‘inbäddade’ hos den israeliska flottan. Israels regering agerar likt en militärjunta, och har nu alltså utvidgat blockaden av Gaza till att gälla även möjligheten till fri pressrapportering.

Hemma i Sverige publicerade Svenska Dagbladet idag en debattartikel till stöd för Ship to Gaza, som bl.a. Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutu ställt sig bakom. Artikeln finns även på Ship to Gazas hemsida. På ledarplats fortsätter dock SvD att vidarebefordra den israeliska statspropagandan. De citerar en okänd källa på Röda Korset som påstår att det inte råder nöd i Gaza, samtidigt som operationssalarna inte kan användas på grund av medicinbrist och ständiga elavbrott. Gaza-flottiljen påstås vara en ‘provokation’ mot vad som underförstått påstås vara Israels givna rätt att stänga palestiniernas havsport, hålla 800 000 barn inspärrade i ett sönderfallande ghetto och hålla hela civilbefolkningen i ett strypgrepp där tillgången på basala förnödenheter är helt beroende av ockupationsmaktens nåd och nycker.

En provokation för mig är att förespråka fullständig passivitet i ett skeende där Israel agerar enligt devisen att ‘makt är rätt’. Världens ledares vädjanden och vänliga diplomati kring den olagliga blockaden ger inget resultat, trots att det nu gått över 5 år sedan den infördes och trots att Israel misslyckats med sina politiska föresatser. Det mest uppseendeväckande med SvDs ledare är dock inte detta. Inte heller att man redan från början lägger skulden för ett nytt blodigt israeliskt angrepp på en icke-våldslig civil biståndskonvoj, såsom att offret ska lastas för det diplomatiska obehag övergreppet kan orsaka förövaren.

Det värsta är SvDs krokodiltårar över den palestinska civilbefolkningen i Gaza, vars mänskliga rättigheter man aldrig ens nämner, och antydan att deras hopp är att de själva och omvärlden genom absolut tystnad och acceptans ska blidka israel att ge dem deras värdighet åter.

Missa inte Johannes Anyurus blogg fran forberedelserna har nere, om ni vill ha lasning av finare litterar kvalitet och mer emotionell art. Herrn ar begavad.

Annonser