Idag på eftermiddagen fick vi svenskar besked från Ship to Gazas styrgrupp om att den grekisk-norsk-svenska passagerarbåten ”Juliano” idag utsatts för sabotage. Både propellerhus och propelleraxel har skurits sönder. Vansinnesdådet upptäcktes av Ship To Gazas dykare, som kontinuerligt undersöker fartygen för att snabbt kunna uppmärksamma just sabotage eller försök att plantera vapen ombord.

Jag blir alltmer orolig for att Israel som stat nu fullständigt förlorat koncepten och förmågan att agera rationellt. Om man utför sabotageaktioner i andra länder för att hindra en icke-våldsflottilj med bistånd från att komma till Gazas hamn, har man nått gränsen för det absurda…

Men skadegörelse och attentat mot civila frivilligorganisationer inom EU kan framstå som ett alternativ för ett Israel som idag exempelvis hävdar att Frihetsflottiljens icke-våldstränade passagerare ”kan försöka mörda israeliska soldater”. Passagerarna är offentliggjorda långt i förväg, vi har förbundit oss till att inte under några omständigheter använda våld, vi har plockat ut nagelsaxar ur packningen och erbjudit stora internationella organ samt ambassaderna att inspektera vår last innan avfärd. Ändå återkommer terrorstämplingarna och andra lögner. Patetiskt är ett för svagt ord…

Hursomhelst renderade dagens presskonferens med samtliga 22 organisationer i Frihetsflottiljen mycket internationell uppmärksamhet. SVT:s Rapport sände ett inslag och senare ikväll körde Aktuellt en debatt mellan Folkpartiets Fredrik Malm och den tidigare justitieminsitern Thomas Bodström, som ställt sig bakom aktionen för Gazas civilbefolkning.

Jag är ärligt talat inte alls förtjust i Bodström men tycker att han argumentationsmässigt hanterade den pladdrige Malm bra. Malm och andra blockadförsvarares stora trovärdighetsproblem är att de är självemotsägande på punkt efter punkt. Först hävdar de att blockaden inte orsakar nöd, konstaterar att tonvis med bistånd förs in via Israel varje vecka och brukar nämna de många smugglingstunnlarna som exempel på att alla varor redan finns tillgängliga i Gaza. Samtidigt är den påstått harmlösa och ineffektiva blockaden tydligen nödvändig för att stoppa raketregn över Israel…

Den moderna blockadförsvararen konstaterar med påstådd glädje att förtryckta folk i arabvärlden ”går ut med sina bara händer för att konfrontera militärdiktaturer i hela regionen” (Malm), men hävdar att det är illa att Ship To Gaza kan skapa en konfrontation som kan ”dra in Israel i hela den här konflikten, vilket skulle kunna leda till att detta eskalerar ännu värre” (Malm igen). Jag tycker ” den arabiska våren” är en fantastisk, folklig demokratiseringsvåg. Jag missunnar inget folk att med stöd från omvärlden få konfrontera sina militära förtryckare med ”sina bara händer”, likt civilbefolkningen i Tunisien, Egypten eller Syrien. Så varför ska den israeliska miltärmakten skyddas från att drabbas av den icke-våldsliga demokrativågen?

Malm menar avslutningsvis att blockaden inte kan avskaffas förrän en politisk lösning på konflikten mellan Palestina och Israel är på plats. Men är det egentligen inte tvärtom? Visst är det så att blockaden av Gaza är en av de huvudsakliga hindren för att en politisk lösning och en hållbar fred i området ska kunna bli verklighet?

Annonser