Idag, när gatorna rör sig mer normalt i Aten, är den stundande avresan mot Gaza återigen mycket påtaglig. För att hålla koncentrationen uppe och inriktad på rätt saker tror jag tyvärr att jag måste dra ner på rapporteringen om den allmäna situationen här i Grekland framledes.

Jag har fått en hel del fina, men också översvallande personliga meddelanden från vänner och kamrater den senaste tiden. Det är värmande men också något som skapar viss oro och väcker ett behov hos mig att klargöra min funktion och roll i det här jättelika gräsrotsprojektet.

Ship To Gaza har alltid handlat om de vanliga människorna som lever i Gaza. De har namn, ansikten, drömmar och berättelser, precis som de svenska deltagarna. Det är också Gazas civilbefolkning själva som dagligen gör enorma uppoffringar och visar enastående mod och motståndsvilja när de försöker leva, skratta och uppfostra sina barn under människovidriga förhallanden och isolering. Vi som ska åka med båtarna vill inte bidra till att fokus flyttas från Yahya, Rasmia, Amira och de 800 000 andra palestinska barnen i Gaza till oss som personer.

Med anledning av detta vill jag informera er om att den prisbelönade norska dokumentärfilmen”Gazas Tårar” nu finns upplagd på Norska public servicetelevisionen NRK:s hemsida. Ta er tid att se den, eftersom den ger just ansikten och röster till lidandet som blockaden orsakar. Det är en av de starkaste filmer jag någonsin sett.

Jag har ingen som helst önskan om att bli någon sorts martyr. Det finns heller inga actionhjältar bland de andra svenska passagerarna. Jag är inte alls säker på att jag varit här, redo att åka, om jag trodde att det fanns en överhängande risk att skulle bli dödad vid en ny israelisk räd mot försöken att bryta Gaza-blockaden. Jag är inte modig, utan anser mig vara priviligierad i många avseenden och har gjort bedömningen att Israel inte har råd med ett nytt propagadanederlag liknande det man led förra året. Risken att få mycket stryk, och utsättas för gas, syra, förnedrande behandling och även lång fängelseisolering är risker som jag tror föresvavar alla väntande passagerare. Att någon riskerar att dö finns åtminstone inte i min tankevärld. Så skriv inte till mig såsom om det finns en möjlighet att vi setts for sista gången. Vi kommer att komma hem allihop, förr eller något senare, och jag vill inte tilldelas någon oförtjänt hjältegloria av polare som vallat hem mig från krogen i tonåren, fullständigt odräglig. Ni känner mig bättre än så.

Min roll har består i att jag av Svenska Hamnarbetarförbundet utsetts att representera vårt fackliga kollektiv ombord. I övrigt kan jag inte göra några anspråk på att ha någon särskilt nödvandig expertkompetens. Jag är med därför att det är förbundets övertygelse att fackföreningsrörelsen i Sverige och världen måste gå från ord till handling för att stötta den palestinska arbetarrörelsen och civilsamhället. Vi måste agera för att blockaden av Gaza hävs omedelbart. Den bedömningen motiveras inte bara av humanism och respekt för alla människors lika värde, utan av idén om intressegemenskap.

Hamnarbetarnas, liksom alla andra arbetargruppers, styrka ligger i att vi kämpar för bättre arbets- och levnadsvillkor över nationsgränserna. Svenska hamnar har inte på många år varit isolerade enklaver vid brytningspunkter ut mot världshaven. Vi påverkas direkt av hur den fackliga fighten går för vara kamrater i danska Esbjerg, polska Gdansk, brittiska Immingham, australiensiska Melbourne eller här i grekiska Pireus. Vi kan inspireras av varandras framgångar gällande exempelvis arbetarskydd, löner, pensioner och arbetstider eller stötta varandra genom sympatiaktioner. Vi kommer ovillkorligen också att drabbas av varandras bakslag, eftersom framgångsrika arbetsgivares praktik kan påverka konkurrensförhållandena och dessutom snabbt gå på export i en globaliserad värld. Om arbetsgivarna lyckas knäcka ett annat lands arbetarrörelse faller kostnaderna för arbetskraften där, och exporten från Sverige kan tvingas upphöra eftersom förädlingsprocessen plötsligt blir billigare på en annan plats. Arbetares liv är sammanlänkande och för att undvika att spelas ut mot varandra i ett race mot botten har vi ett gemensamt intresse av att vi alla garanteras gundläggande rättigheter såsom demokrati, möjlighet att försörja oss och rätt att organisera oss fackligt.

Mellanösterns nu vacklande militärdiktaturer och korrupta regimer samt Israels brutala ockupationspolitik utgör med samma logik ett problem även utifrån den svenska arbetarrörelsens krassa egenintressen. Med våld kvävs arbetarklassens försök att organisera sig och förbattra sina livsvillkor på andra sidan Medelhavet. Blockaden av Gaza och dess hamn bidrar till att hålla nere den globala lägstanivån för vad en vanlig knegare kan vänta sig av livet. Både vad gäller materiell standard men också gällande inflytande och värdighet. Det är därför den svenska arbetarrörelsens skyldighet att agera, på samma sätt som vi gjorde för Chiles, Sydafrikas och Polens folk när de förtrycktes av regimer med koloniala förtecken.

Grundläggande humanism, identifikation med barn som Yahya, Rasmia, Amira samt vårt krassa egenintresse som arbetare är drivkrafterna bakom Svenska Hamnarbetarförbudets engagemang. Personligen skulle jag sammanfatta det som soldaritet. Arbetarsolidaritet mot den inhumana blockaden och för att Gazas hamn åter ska öppnas mot världen. Det finns inte ett uns av hjälteambitioner i det ställningstagandet.

Annonser