Nu känns varje dag som en utmaning. Nu säger tidningarna att den ena franska båten har satt kurs mot Gaza på internationellt vatten, men informationen är relativt knapp. Kvarnarna mal och ett batteri av sympatiserande advokater förbereder sig för att försöka smula sönder den grekiska regeringens eftergiftspolitik gentemot Israel i domstolarna. Men allting tar tid. Det handlar om att hitta ett sätt att hantera de många, varierande beskeden samt ständig väntan. Under måndagen tog jag, Helena och Evert därför beslutet att åka ner till skeppsvarven utanför Pireus för att besöka Ship To Gazas passagerar- och lastfartyg. Giorgos från hamnarbetarfacket bestämde sig för att följa med. Eftersom morgnarna ofta inleds med svensk-norska möten om läget, så kom vi inte iväg förran under siestan mitt på dagen när solen var som starkast.

'Eleftheri Mesogeios' (längst till höger) på varvet.

Grekland har till skillnad från Sverige kvar en omfattande varvsindustri. De senaste krisåren har dock inneburit en snabb död för de riktigt stora fartygsvarven och även de mindre varven har mycket stora problem. Grekland klarar inte priskriget mot Turkiet och andra, mer avlägsna, varvsnationer. Arbetslösheten inom det mycket kompetenta varvsarbetarskrået stiger snabbt.

Helena och Evert på plats

Utanför Pireus stadskärna och hamn breder varvsområdena ut sig längs med kustremsan. Många är mycket gammalmodiga, men de har både utrustning och yrkeskunnigt manskap för att klara stora arbeten. Vårt lastfartyg ‘Eleftheri Mesogeios’ (”Fria Medelhavet”) ligger på just ett sådant varv, som ser ut som en överdimensionerad bilverkstad.

Var goa båt

Vi möter upp den grekiske Ship to Gaza-organisatören Nicos nedanför varvets provisoriska landgångar. Nicos är märkbart förbannad men också mycket stolt när vi andra följer efter honom ombord. Vi klättrar över ett vrak som ska skrotas (Norska NRK:s filmteam sägs ha fått för sig att detta var vår båt…) och kommer ombord på blänkande, stekheta lastluckor. Det är en mäktig känsla. Har ligger fartyget som fackföreningar och föreningsliv, pensionärer, studenter, undersköterskor, arbetslösa, ingenjörer och busschaufförer tillsammans har lagt ihop till. Den som tror att det ideella engagemanget för palestinierna har i Grekland, i Norge och hemma i Sverige bara räckt till en fallfärdig skorv, misstar sig grovt.

Inspektion. Från vänster veteranen Evert, Nicos från grekiska Ship To Gaza och Giorgos från hamnarbetarfacket.

‘Eleftheri Mesogeios’ är inköpt i Bulgarien, där hon gick i kommersiell trafik. Båten fördes för egen maskin till Pireus, utan invändningar från varken bulgariska eller grekiska hamnmyndigheter. På det gamla varvet skulle fartyget anpassas för att klara fler passagerare, renoveras något samt genomgå rutinmässig inspektion inför avresan mot Gaza. Nicos har jobbat med inköp och förberedelser av båtarna sedan i februari i år för att allt skulle vara klart i god tid för Frihetsflottiljens avresa.

Giorgos diskuterar med lastbåtens grekiske tredjekapten under Nicos överseende

Sedan började den grekiska regeringens subtila byråkratiska krigföring. Plötsligt en dag när avresan närmade sig och renoveringsarbetet började gå mot sitt slut, dök oanmälda grekiska hamninspektörer upp och krävde intyg på att ‘Eleftheri Mesogeios’ inte tömt sin avfallstank till havs. När alla papper redovisats fortsatte den absurda protokollsdansen. Ship To Gazas båtägare skulle omedelbart åtgärda diverse skönhetsfel och irrelevanta brister, som i normala fall ges samma status som en muntlig anmärkning på en godkänd besiktigad bil. Åtgärdande av fel som normalt hade gått under rubriken ”Bra att veta inför framtiden”, utan betydelse for båtens sjöduglighet det närmaste året, blev plötsligt icke förhandlingsbara villkor för att båten alls skulle kunna flyttas. Med målarfärg, svetsar och andra verktyg åtgärdades de dock en efter en.

Genomskinlig snubbe ombord ser okänd fågel i fjärran.

När arbetet började närma sig sin ande krävde överinspektören så att besättningen skulle öppna barlastluckorna så att myndighetspersoner kunde ta foton på insidan. Detta upprörde till och med underinspektören, som inledningsvis vägrade medverka eftersom detta helt ligger utanför inspektörernas befogenheter. Barlasttankarna fungerade dessutom som de skulle. De dubbla luckorna hade, precis som på de flesta liknande båtar, inte öppnats på många, många år. Besättning och frivilliga tvingades skära ut dem med brännare och därefter konstatera att det extremt svårt att få fast dem igen. På så sätt lyckades byråkratin fördröja fartygets lastdatum ytterligare några dagar, måhända med förhoppningen att en solidarisk folkrörelse för Gazas civilbefolkning skulle få slut på pengar.

'Eleftheri Mesogeios' är ett trivsamt fartyg

”Om alla båtar behandlades som vår, hade ingen båt fått lämna varven”, förklarar Nicos. ”Men ikväll blir vi klara med luckorna, och sedan har de ingenting kvar att anmärka på. Vi har den finaste lastbåten i hela området. De har bara ett olagligt beslut om att vi inte får segla i riktning mot Gaza.”

Idag, tisdag, är alla fel åtgärdade. Slutinspektion och klassning ska ske under eftermiddagen. Förhoppningen bland alla passagerare, de grekiska Ship To Gaza-organisatörerna och hamnarbetarfacken längs med kusten ar att lastningsarbetet ska kunna påbörjas mycket snart. Vad som sedan händer med det starkt symbolladdade lastfartyget är omöjligt att säga. Nicos hoppas att det finns en smärtgräns för hur länge den grekiska regeringen kan upprätthålla ett beslut som bedöms sakna lagligt stöd, vare sig i Grekland eller inom EU.

Diskussion i kajuta. Fr. v. Hamnarbetaren Giorgos, svenske svetsaren (och eventuellt besättningsmannen) Lasse samt det organisatoriska kraftverket Nicos

Det är en lätt överväldigande upplevelse att gå runt på det över 60 meter långa fartyget och konstatera att det är väl avpassat för den styckegodslast vi har. Har finns goda förutsättningar att lasta hundratals ton av cement, modulhus, ambulanser och pallar med fotbollar. Evert och Helena verkade dela min fascination. Solidaritet är väldigt vackert i fysisk form. Även om diskussionen i kajutan ombord mycket kretsade kring problemen och idéer kring fackliga påtryckningsmedel bland hamnarbetare och sjömän för att få loss fartygen, så var stämningen bland de grekiska organisatörerna, den ukrainska besättningen och oss andra präglad av stolthet.

Den svartmålade ‘Eleftheri Mesogeios’ har som symbol skrämt den israeliska regeringen till ett avslöjande och förnedrande propagandakrig utan att ha lämnat hamnen. Man har inte tvekat inför att hota med grovt våld och förbjudit den fria pressen att rapportera. Israel har använt och förbrukat allt sitt kvarvarande förtroende. Mycket ekonomiskt, diplomatiskt och politiskt kapital har använts för att försvara en i alla avseenden oförsvarlig blockad mot en liten obeväpnad solidaritetskonvoj. Våra fartyg har tvingat fram starka reaktioner från Kvartetten (FN, EU, Ryssland och USA), en av världens mest inflytelserika maktkluster. Förutom att man formulerat någon sorts krav på passivitet från det globala civilsamhället inför Gaza-blockaden, har Frihetsfl0ttiljen tvingat fram ytterligare tryck på Israel att göra nya lättnader i blockaden.

En varvsarbetare sliter med att få de sista luckorna på plats

Gaza behöver dock inte bara mediciner och cement. Lättnader kan visserligen rädda liv men inte lösa isoleringens grundproblem. Motståndet mot blockaden handlar i första hand om palestiniernas frihetsanspråk och rätt att bygga upp en värdig tillvaro på egen hand. Där känns segern fortfarande avlägsen. Faktum är dock att vi nu vinner lite varje dag. I åtminstone en månads tid har situationen i Gaza varit en ständigt återkommande nyhet i världens media. Genomslaget av Frihetsflottiljen är enormt och fungerar som en internationell folkbildningkampanj. Blockadförsvararnas propaganda och argument blir alltmer tafatta och smulas sönder när fakta om situationen på marken i Gaza når fler och fler. Vi vinner folkopinionen genom att förklara hur det faktiskt är. Vi vinner politiskt genom inte nöja oss med passivitet. Vi vinner, men det går plågsamt långsamt när man tänker på ungarna som demonstrerar på Gazas stränder i väntan på goda nyheter (se bildspelet i mitten av artikeln)…

'Juliano' är lagad efter sabotaget (och idag, tisdag, även sjösatt)

Medan en av varvsarbetarna svetsade igen ännu en lucka lämnade vi lastfartyget för den här gången. Giorgos återvände till hamnarbetarfackets kontor med ny information. Vi andra tog oss bort till passagerarfartyget ‘Juliano”, som nu är helt återställt efter propellersabotaget förra veckan. Idag, tisdag, har den lyxiga yachten sjösatts igen.

Tid för en paus på 'Julianos' däck.

Från ‘Julianos’ tak fick jag igår kväll förresten prata för en manifestation hemma i Brunnsparken, Göteborg, via telefonlänk. Utan gehör och synintryck blev det en stolpig förklaring av situationen har nere, men jag hoppas att lyckades förmedla något av känslan som drabbar en när man faktiskt traskar runt på solidaritetsfartygen som så många människor investerat tid, pengar, arbete, känslor och förhoppningar i. Tack för möjligheten att vara här.

 

Now every day feels like a challenge. The bureaucratic mills are slowly grinding and a batter y of sympathetic lawyers are preparing to try to crush the Greek government’s stance toward Israel in the courts. But everything takes time. It’s about finding a way to deal with the many, varied developments and the endless waiting. During Monday me, Helen and Evert therefore decided to go down to the shipyards outside Piraeus to visit the Ship to Gaza passenger and cargo ships. Giorgos from the port workers union decided to go with us. As the mornings often start with Swedish – Norwegian team meetings, we didn’t get to leave until during the siesta at noon when the sun was at it’s brightest.

Greece, unlike Sweden still has a large shipbuilding industry. The latest years of crisis has meant a quick death for the really big shipyards and even the smaller yards are struggling. Greece cannot compete in the price war with Turkey and other, more distant, shipbuilding nations. Unemployment in the very competent shipbuilding industry is rising rapidly.

Outside Piraeus city centre and harbour docks are spread out along the coastal strip. Many are very old fashioned, but they have both the equipment and the skilled crew to cope with big jobs. Our cargo ship ‘Eleftheria Mesogeios’ (”Free the Mediterranean”)is to be found in just such a dock, which looks like an oversized garage.
We are meeting the Greek Ship to Gaza co-ordinator Nicos below the shipyards temporary gangway. Nicos is noticeably angry but also very proud when we follow him on board. We climb over a wreck about to be scrapped (Norwegian NRK’s
film crew is said to have gotten the idea that this was our ship…) and reach shining, boiling hot, hatches. It’s a powerful feeling. Here is the ship that trade union members and associations, pensioners, students, nurses, unemployed, engineers and buss drivers together have contributed towards. Anyone who thought that the voluntary commitment towards the Palestinians in Greece, Norway and in Sweden would only be enough for a wreck is grossly mistaken.
‘Eleftheria Mesogeios’ was purchased in Bulgaria, where she was in commercial service. She sailed by her own power to Piraeus, without interference from either Bulgarian or Greek port authorities. On the old shipyard she has been adapted to cope with more passengers, renovated and she has undergone routine audits for departure on to Gaza. Nicos has worked with the purchase and preparation of the ship since early in February this year so that everything would be ready in time for the Freedom Flotillas scheduled departure.

Then the Greek government’s subtle bureaucratic warfare began. Suddenly one day when her departure approached, and renovation work started coming to a close, unannounced Greek inspectors showed up and demanded proof that ‘Eleftheria Mesogeios’ have not empty their waste tanks at sea. Once all the relevant proof where produced the authorities continued the absurd protocol dance. Ship to Gaza where asked to immediately fix various flaws and weaknesses, which are normally given the same status as a verbal remark in an inspected and approved car. Issues that usually would be filed under the heading ”Good to know for the future,” with no bearing on the ship’s seaworthiness for the next year, was suddenly non negotiable conditions for the ship to be able to sail. With paint, welding and hard work, however, one by one they where taken care off .

When the work began to approach its completion the head inspector demanded that the crew open the ballast hatches in order for the government officials to be able to take photos inside. This angered even the inspector dealing with the case, who initially refused to participate since this request falls completely outside the inspector’s powers. The ballast tanks where also shown to function as they should. The double doors had not been, as in most similar boats opened in many, many years. Crew and volunteers were forced to cut them out with a burner and the found that it is extremely hard to fix them again. In this way the Greek bureaucracy delayed the ship’s leaving date a few more days, perhaps in the hope that the activist movement would run out of money.

”If all ships were treated like this, no ship would be able to leave the yards” , says Nico. ”But tonight we will deal with the gaps, and then they have nothing left to complain about . We have the finest cargo ship in the whole area. They only have an illegal decision that we can not sail in the direction of Gaza”e
Today, Tuesday, all issues are resolved. . Final inspection and classification should be finished in the afternoon. The hope of all the passengers, the Greek Ship to Gaza organizers and dockers’ union is that the loading process will begin very soon. What happens next w ith this highly symbolic cargo ship is impossible to say. Nicos hope there is a limit to how long the Greek government can sustain a decision which is deemed to lack legal standing, both in Greece and Europe.

It is an overwhelming experience to walk around the over 60 meters long ship and find that it is suitable for the cargo load we have. There are plenty of space to load the hundreds of tons of cement, houses ambulances and pallets with footballs. Evert and Helena seemed to share my fascination. Solidarity is very beautiful in physical form. Although the discussion in the cabin on boar where very focused on problems and ideas around union methods of influencing port workers and seafarers to get their ships free to sail, the mood in the cabin among the Greek organizers, the Ukrainian crew and us where one of pride.

The black ‘Eleftheria Mesogeios’ is a symbol that frightened the Israeli government to a revealing and degrading propaganda war without even leaving the port. The Israeli government have not hesitated to threaten with serious violence and banned the free press to report. Israel has used up all their remaining confidence. Both economical, diplomatic and political capital has been used to hamper in every way an unjustifiable blockade against a small, unarmed solidarity convoy. Our fleet provoked a strong reaction by the Quartet (UN, EU,

Russia and the U.S.), one of the world’s most influential power clusters. In addition to formulating some sort of requirement for the inaction in the global community and its reaction to the Gaza blockade, Ship to Gaza have added pressure on Israel to lift the blockade.

Gaza not only need medication and cement. These goods may indeed save lives but not solve the basic problems of isolation. Opposition to the blockade is primarily about the Palestinians freedom and the right to build a dignified life on their own .Victory still feels distant. The fact is that we win a little every d a y. Over a month’s time, the situation in Gaza was a recurrent item in the world’s media. The impact of the Freedom Flotilla is enormous and serves as an international public education campaign.
People who defend the propaganda and arguments are becoming increasingly pressured and their arguments crumble when facts of the situation on the ground in Gaza become exposed. We will win the public opinion by explaining what the facts are. We will win by not being satisfied with inaction. We will win, but it is painfully slowly when you think about the kids who are demonstrating on Gaza’s beaches in anticipation of good news.

While one of shipyard workers welded together another gap, we left the cargo ship for now. Giorgos returned to the dockers’ union office with new information. The rest of us went over to the passenger ship ‘Juliano’, which is now fully restored after the sabotage last week. Today, Tuesday, she is back in the water.

From ‘Juliano’s roof, I spoke via telephone to a manifestation at home in Goteborg. Without visual contact, it became a somewhat vague description of the situation down here, but I hope that I man age to convey something of the feeling that affects you when you actually walk around on ships that so many people invested time, money work, emotions and hopes in. Thanks for the opportunity to be here.

Annonser