Nu har det gått några dagar sedan Ship To Gazas passagerargrupp landade hemma på svensk mark och det är jobbvardag i Göteborgs hamn för min del. Återanpassningen kan inte påstås ha varit överdrivet svår efter två och en halv vecka i Aten, men en viss paus från bloggeländet kändes nödvändig.

Idag kände jag mig nödgad att skriva igen. Huvudskälet är att jag stolt vill uppmärksamma att den internationella fackliga hamnarbetarorganisationen International Dockworkers’ Council (IDC) reagerat kraftigt mot Greklands försök att hindra Frihetsflottiljens fartyg från att avresa mot Gaza. IDC organiserar 50 000 hamnarbetare över hela världen, inklusive de grekiska hamnfacken i Pireus samt Svenska Hamnarbetarförbundet. I sitt uttalande, som översatts av Ship To Gaza Sverige, skriver IDC bland annat följande:

” International Dockworkers Council (IDC), ett fackförbund som representerar fler än 50 000 hamnarbetare över hela världen, kräver att den grekiska regeringen häver sitt förbud mot Frihetsflottan, vilket hindrar den från avsegla från grekiska hamnar med destination Gaza.”

(…)

”Frihetsflottan är ett humanitärt biståndsprojekt till Gazaremsan, där befolkningen lever under förfärliga förhållanden som en konsekvens av den illegala blockad som nu har varit  i kraft i mer än fem år.

   Förbudet mot Frihetsflottan är ett uttryck för medial, politisk och ekonomisk manipulation och påtryckning, och tjänar först och främst syftet att bevara de kommersiella och institutionella banden mellan Europa och Nordamerika å ena sidan, och staten Israel å den andra.”

(…)

”IDC förenar sig med alla internationella organisationer och aktivister som protesterar mot den grekiska regeringens förbud och de europeiska och nordamerikanska regeringarnas tysta medgivande, och uppmanar dem att finna en omedelbar lösning på denna akuta och orättvisa situation.”

Bakom IDC står bland annat mycket starka och stridbara fackföreningar i Spanien, Frankrike, Italien, Grekland, USA och på Malta. Just dessa länder och deras hamnar är viktiga för den israeliska ekonomins import- och exportverksamhet. Därför tvivlar jag inte på att både en och flera oroliga israeliska regeringstjänstemän också uppmärksammat uttalandet.

——————-

Det är uppenbart att jag delar känslan av antiklimax med både arbetskamrater, chefer, vänner och pizzabagaren hemma på torget efter att Frihetsflottiljens stoppades av grekisk kustbevakning . Det vore lögnaktigt att påstå att den grekiska regeringens pinsamma undfallenhet och beredvillighet för att försvara Israels blockadpolitik inte berör. Ship To Gaza verkar för att segla och för att faktiskt bryta blockaden. Jag har gott hopp om att Grekland kommer att att tvingas frigöra våra båtar, och är då beredd att åka ner igen med alla de andra passagerarna. Så länge vi hindras från detta samtidigt som palestinska ungar i Gaza förhoppningsfullt väntar på ett genombrott, är det dock svårt att fira.

Oaktat detta är det iallafall min uppfattning att folkbildningskampanjen om Gaza har nått nya landvinningar. Åter hemma i Sverige behöver jag inte förklara värdet av solidaritetsrörelsens ansträngningar eller resultat, trots att inget av Frihetsflottiljens tio fartyg ännu kunnat lämna grekiskt farvatten. Alla vet att människorna i Gaza och deras situation redan beretts mer nödvändig internationell uppmärksamhet den senaste månaden än under hela det föregående året. Jag behöver inte längre utveckla Ship To Gazas politiska mål eller bevekelsegrunder. Blockadförsvararnas argumentation är nu så tunn, så arrogant inför den palestinska civilbefolkningens lidande och så verklighetsfrämmande att de förlorat greppet. Ship To Gaza når fram i opinionsarbetet och allt fler har fått redskap att skilja fakta från propagandalögner om blockadens harmlöshet, vilka tidigare publicerats oemotsagda i stora medier. Den enda felaktiga myten som verkar leva vidare i viss svensk press är att övergången mellan Gaza och Rafah i Egypten numera är öppen för varutransporter.

Så förskjuts nu utgångspunkten för svensk, europeisk och kanske även amerikansk debatt om Gaza-blockaden sakteliga. Från forntidens oreserverade stöd till Israels rätt att bruka våld och diskriminering i närområdet, kan vi snart ha passerat det passivitetsivrande pratet om att konflikten är ”extremt komplex” och att alla inblandade är ”lika goda kålsupare”. Vi närmar oss ett debattklimat där jämlikhet, människovärde och mänskliga rättigheter äntligen kan stå i centrum. Akademiker skulle kanske kalla det ett paradigmskifte.

Jag tror och hoppas att vi börjar närma oss ett läge där oskyldiga palestinska ungar, på samma sätt som israeliska barn, också tillmäts ett självklart värde i den vardagliga debatten om Israel och Palestina över hela världen.Når vi fram till en sådan utgångspunkt blir det oförsvarligt och framförallt politiskt ohanterligt att bomba, svälta och förnedra 1,5 miljoner människor under år efter år med den påstådda och i så fall uppenbart misslyckade ambitionen att stoppa vapenimport till islamistiska fundamentalister i Gaza. Då följer också möjligheten att mobilisera mycket breda civila massaktioner för förändring av dödläget kring blockaden. Det skulle långsiktigt vara en seger som är viktigare än att i dagsläget faktiskt nå fram med Frihetsflottiljens fartyg till Gazas strand.

Jag fastnade nyligen i P3 Dokumentärs lysande program om Nelson Mandela och kampen mot apartheid från 2010. Det finns aldrig flera historiska förlopp som i varje avseende är lika eller direkt jämförbara, men i skildringen av den mångåriga motståndskampen mot Sydafrikas apartheidregim finns ändå hoppingivande paralleller till motståndet mot Gaza-blockaden. Kampen mot apartheid är nämligen historien om en perspektivförskjutning som underifrån till slut tvingade fram reaktioner och reell förändring.

Sydafrikas moderna historia är berättelsen om hur en rasistisk regim långsamt men skoningslöst nöttes ner och maldes sönder under kraften av en alltmer välorganiserad massrörelse inne i landet och det globala civilsamhällets växande tryck utifrån. Allteftersom årtiondena passerade blev den välbärgade och militärt överlägsna apartheidregimen mer och mer isolerad. Det eskalerande isoleringen ledde dock inte till att regimen lättade sitt järngrepp eller sin diskriminerande politik. Istället följdes opinionsmässiga framgångar för motståndsrörelsen ibland av värre epoker av polisiärt och militärt våld, drakonisk lagstiftning och ett kvävande propagandiskt debattklimat även inom regimens vita gemenskap.

Världens ledare fördömde starkt massakrerna mot svarta demonstranter i Sharpeville och senare i Soweto, men i praktisk handling var man betydligt mer tveksamma och håglösa under apartheidsregimens tidiga år. ”Även de svarta extremisterna (hit räknades även befrielserörelsen ANC) mördar vita” argumenterade de som ville framhålla att omvärlden skulle hålla sig på avstånd då parterna var ”lika goda kålsupare”. ”Skulle den svarta befolkningen vinna makten kommer hämndbegär och ideologiska motsättningar leda till krig och blodbad”, hävdade andra förespråkare för passivitet. Sydafrika var också av avgörande strategiskt intresse i det revolterande Afrika söder om Sahara. Aktörer som USA, Storbrittanien och Israel agerade, trots vissa offentliga avståndstaganden mot apartheid, länge aktivt för att hindra en demokratisk revolt som kunde rubba den storpolitiska maktbalansen i området.

Det är lockande att ge sig in i en ovetenskaplig ordlek där ”Sharpeville” och ”Soweto” ovan ersätts av exempelvis ”Jenin” och ”Gaza”, där ”de svarta” ersätts med ord som ”palestinierna” eller ”muslimerna”, och där stabilitetshoten som följde med 50-, 60- och 70-talens självständighetsrörelser i södra Afrika liknas med ”den arabiska våren” som idag fortsätter att skaka arabvärldens korrupta diktaturer…

Den sydafrikanska antiapartheidrörelsen var medveten om att läpparnas bekännelser inför deras demokratianspråk inte alltid hade något praktiskt värde, men fortsatte ändå framåt med enorm envishet genom ständiga massaktioner, strejker och demonstrationer. Den svarta befolkningen betalade för de många världsledarnas passivitet eller håglöshet med människoliv. Apartheidmotståndarna vann metodiskt men oändligt långsamt slagen om världsopinionen, medan demokratikämpar avrättades och vanliga människor av ”underlägsen” hudfärg, kultur eller religion förnedrades, trakasserades och fängslades när de försökte leva värdiga liv. Motståndets lyckades göra landet omöjligt att regera. Konsument efter konsument, förening efter förening, företag efter företag runtom i världen upphörde dock så småningom med att handla med ett land som slog ner krav på jämlikhet och demokrati med brutalt våld. Fackförening efter fackförening vägrade att befatta sig med sydafrikanska varor. Till slut blev apartheidregimen en politisk paria och även stater hörsammade uppmaningarna till bojkott.

Apartheidregimen i Sydafrika föll bara några år efter att den demonstrerat sin starka militärmakt i nya blodiga krigsoffensiver i Angola och Namibia. Vid tiden för sönderfallet hade man med israeliskt stöd även skaffat sig tillgång till kärnvapen. Den befrielse som framstår som väntad och självskriven i backspegeln, kunde förefalla oändligt avlägsen bara några år innan genombrottet. Sett i relation till dagens situation för Gazas civilbefolkning är det hoppingivande.

Israels regering är inte Sydafrikas apartheidregim, men likheterna är på många sätt slående. Israels koloniala politik av ockupation, expanderade bosättningar och brutal blockadpraktik gentemot palestinierna klarar inte offentlighetens ljus. Argumenten tar slut, motreaktionerna växer och den inre enigheten måste upprätthållas genom en närmast militärisk skräckpropaganda i all israelisk media. Det är bara i en sådan paranoid kontext som Svensk Sjuksköterskeförening, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund och Svenska Hamnarbetarförbundet kan framställas som en fientlig kraft på väg att leverera vapen till Hamas.

DN:s ledarskribent Göran Rosenberg oroar sig idag i en (väldigt bra) ledarkrönika för att Israels befolkning snarare än att ompröva sin regering och dess extremistiska politik istället verkar sluta upp bakom densamma när omvärlden tar avstånd. Det förefaller onekligen vara en korrekt analys med tanke på att Israels parlament igår antog en ny antidemokratisk lag som tar ifrån israeliska medborgare den grundläggande rätten att protestera mot regeringens politik genom att uppmana till bojkottprotester likt de i Sydafrika. Den israeliska fredsrörelsen har reagerat men är alltför svag för att ha något genomslag i dagsläget.

Jag tror dock att Rosenberg drar för tidiga slutsatser. Israels nuvarande isolering är först och främst moralisk och retorisk. I praktiken har staten Israel och dess institutioner fortfarande fördelaktiga handelsavtal och omfattande militära samarbeten med exempelvis EU och Egypten. USA:s årliga militära bistånd är fortsatt mycket omfattande och länder som Grekland agerar uppenbarligen stick i stäv med sina egna offentliga fördömanden. Ockupations- och blockadpolitiken kan fortfarande innebära kortsiktiga ekonomiska och sociala privilegier för israeler som inte motsätter sig den.

Ännu har inte den skiftande världsopinionen fått genomslag bland världens utrikesministrar eller i den israeliska vardagen. Faktum är dock att om den civila palestinska motståndsrörelsen, Ship To Gaza och andra aktörer fortsätter att nå ut och organisera samhälleligt motstånd mot blockadens konsekvenser, så tvingas även våra regeringar till slut att agera med maktmedel för att försöka pressa fram ett slut på Israels blockadpolitik. Den dagen kommer jag hålla med Svenska Dagbladets ledarredaktion om att Ship To Gaza kan komma att bli onödigt.

Annonser