Archives for category: Uncategorized

Vi bestämde oss för en dryg månad sedan. Faraj, Helena och jag har pratat till och från sedan Ship To Gaza och Frihetsflottiljen stoppades av en rädd och håglös grekisk regering i somras. När Grekland, under tryck från främst USA och Israel, satte in kustbevakning och militär för att stoppa försöket att bryta sjöblockaden väckte det en stark frustration. Vi ville alla väldigt gärna se det isolerade Gaza, jordens största utomhusfängelse, med egna ögon. Kunna rapportera utifrån egna erfarenheter om situationen idag.

Vi har spekulerat i möjligheten att ta oss in i Gaza på ett annat satt än genom Israel. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen i februari har förändrat Gazas relation med den stora grannen i öster. Kanske var det nu möjligt att ta sig in i Gaza via den egyptiska gränsövergången vid staden Rafah?

Nu, i novembers sista dagar, kan jag meddela att det lyckades. Denna gången lyckades vi ta oss ända in i det isolerade Gaza, och under fem dagar gavs vi möjlighet att utforska området från insidan. Vi besökte odlingarna som åter börjat växa efter Gaza-kriget 2008/2009 och smugglingstunnlarna varigenom cementen, betongen och armeringsjärnet till återuppbyggnaden förs in. Vi såg flyktinglägren, höghusen, den långa sandstranden och hamnen vi inte lyckades nå i somras. Vi pratade med fiskare, universitetslärare, fackföreningsrepresentanter, gränsansvariga, informella tulltjänstemän, polischefen och ett antal alldeles vanliga Gaza-bor.

På plats i Gaza City, november 2011

Den här gången reste jag inte till palestinska Gaza på någons uppdrag. Jag representerade varken Ship To Gaza eller Svenska Hamnarbetarförbundet. Därför har jag valt att publicera min reseberättelse från Gaza i november 2011 på en ny adress, för att undvika onödig sammanblandning. Undertecknad är inte journalist eller forskare, och utger mig inte heller för att kunna ge en heltäckande bild av situationen. Den nya loggen ”Rapport från Gaza” är en hamnarbetares upplevelser och intryck av livet för vanligt folk i en mycket utsatt liten del av världen. Det är högst frivilligt att läsa:

Rapport från Gaza

Igår talade jag tillsammans med Henry, Salamaah, Johannes och Evert på en manifestation i Göteborg för att Frihetsflottiljen ska tillåtas avsegla mot Gaza. Vädret på göteborgska Järntorget var tämligen bedrövligt, men när vi skulle dra igång stod ändå kanske ett hundratal personer med paraplyer och regnställ i det piskande regnet för att lyssna när vi fick chansen att uttrycka vår tacksamhet till alla som sliter i motståndet mot Gaza-blockaden. En värmande upplevelse.

Min aversion mot bloggande börjar bli svårbemästrad på hemmaplan. Istället tänkte jag tipsa om Mattias Gardells förträffliga sammanfattande artikel av årets Ship To Gaza så här långt. Den publicerades i Aftonbladet idag.

I Dagens Nyheter har en annan passagerare, Stefan Jonsson, skrivit en lika bra artikel om Gaza och solidaritetsrörelsens utmaningar.

Eftersom det är semesterfredag för många vill jag även varmt rekommendera en artikel av Staffan Granér från Ship To Gazas styrgrupp som återfinns i Dagens ETC.

Nu har det gått några dagar sedan Ship To Gazas passagerargrupp landade hemma på svensk mark och det är jobbvardag i Göteborgs hamn för min del. Återanpassningen kan inte påstås ha varit överdrivet svår efter två och en halv vecka i Aten, men en viss paus från bloggeländet kändes nödvändig.

Idag kände jag mig nödgad att skriva igen. Huvudskälet är att jag stolt vill uppmärksamma att den internationella fackliga hamnarbetarorganisationen International Dockworkers’ Council (IDC) reagerat kraftigt mot Greklands försök att hindra Frihetsflottiljens fartyg från att avresa mot Gaza. IDC organiserar 50 000 hamnarbetare över hela världen, inklusive de grekiska hamnfacken i Pireus samt Svenska Hamnarbetarförbundet. I sitt uttalande, som översatts av Ship To Gaza Sverige, skriver IDC bland annat följande:

” International Dockworkers Council (IDC), ett fackförbund som representerar fler än 50 000 hamnarbetare över hela världen, kräver att den grekiska regeringen häver sitt förbud mot Frihetsflottan, vilket hindrar den från avsegla från grekiska hamnar med destination Gaza.”

(…)

”Frihetsflottan är ett humanitärt biståndsprojekt till Gazaremsan, där befolkningen lever under förfärliga förhållanden som en konsekvens av den illegala blockad som nu har varit  i kraft i mer än fem år.

   Förbudet mot Frihetsflottan är ett uttryck för medial, politisk och ekonomisk manipulation och påtryckning, och tjänar först och främst syftet att bevara de kommersiella och institutionella banden mellan Europa och Nordamerika å ena sidan, och staten Israel å den andra.”

(…)

”IDC förenar sig med alla internationella organisationer och aktivister som protesterar mot den grekiska regeringens förbud och de europeiska och nordamerikanska regeringarnas tysta medgivande, och uppmanar dem att finna en omedelbar lösning på denna akuta och orättvisa situation.”

Bakom IDC står bland annat mycket starka och stridbara fackföreningar i Spanien, Frankrike, Italien, Grekland, USA och på Malta. Just dessa länder och deras hamnar är viktiga för den israeliska ekonomins import- och exportverksamhet. Därför tvivlar jag inte på att både en och flera oroliga israeliska regeringstjänstemän också uppmärksammat uttalandet.

——————-

Det är uppenbart att jag delar känslan av antiklimax med både arbetskamrater, chefer, vänner och pizzabagaren hemma på torget efter att Frihetsflottiljens stoppades av grekisk kustbevakning . Det vore lögnaktigt att påstå att den grekiska regeringens pinsamma undfallenhet och beredvillighet för att försvara Israels blockadpolitik inte berör. Ship To Gaza verkar för att segla och för att faktiskt bryta blockaden. Jag har gott hopp om att Grekland kommer att att tvingas frigöra våra båtar, och är då beredd att åka ner igen med alla de andra passagerarna. Så länge vi hindras från detta samtidigt som palestinska ungar i Gaza förhoppningsfullt väntar på ett genombrott, är det dock svårt att fira.

Oaktat detta är det iallafall min uppfattning att folkbildningskampanjen om Gaza har nått nya landvinningar. Åter hemma i Sverige behöver jag inte förklara värdet av solidaritetsrörelsens ansträngningar eller resultat, trots att inget av Frihetsflottiljens tio fartyg ännu kunnat lämna grekiskt farvatten. Alla vet att människorna i Gaza och deras situation redan beretts mer nödvändig internationell uppmärksamhet den senaste månaden än under hela det föregående året. Jag behöver inte längre utveckla Ship To Gazas politiska mål eller bevekelsegrunder. Blockadförsvararnas argumentation är nu så tunn, så arrogant inför den palestinska civilbefolkningens lidande och så verklighetsfrämmande att de förlorat greppet. Ship To Gaza når fram i opinionsarbetet och allt fler har fått redskap att skilja fakta från propagandalögner om blockadens harmlöshet, vilka tidigare publicerats oemotsagda i stora medier. Den enda felaktiga myten som verkar leva vidare i viss svensk press är att övergången mellan Gaza och Rafah i Egypten numera är öppen för varutransporter.

Så förskjuts nu utgångspunkten för svensk, europeisk och kanske även amerikansk debatt om Gaza-blockaden sakteliga. Från forntidens oreserverade stöd till Israels rätt att bruka våld och diskriminering i närområdet, kan vi snart ha passerat det passivitetsivrande pratet om att konflikten är ”extremt komplex” och att alla inblandade är ”lika goda kålsupare”. Vi närmar oss ett debattklimat där jämlikhet, människovärde och mänskliga rättigheter äntligen kan stå i centrum. Akademiker skulle kanske kalla det ett paradigmskifte.

Jag tror och hoppas att vi börjar närma oss ett läge där oskyldiga palestinska ungar, på samma sätt som israeliska barn, också tillmäts ett självklart värde i den vardagliga debatten om Israel och Palestina över hela världen.Når vi fram till en sådan utgångspunkt blir det oförsvarligt och framförallt politiskt ohanterligt att bomba, svälta och förnedra 1,5 miljoner människor under år efter år med den påstådda och i så fall uppenbart misslyckade ambitionen att stoppa vapenimport till islamistiska fundamentalister i Gaza. Då följer också möjligheten att mobilisera mycket breda civila massaktioner för förändring av dödläget kring blockaden. Det skulle långsiktigt vara en seger som är viktigare än att i dagsläget faktiskt nå fram med Frihetsflottiljens fartyg till Gazas strand.

Jag fastnade nyligen i P3 Dokumentärs lysande program om Nelson Mandela och kampen mot apartheid från 2010. Det finns aldrig flera historiska förlopp som i varje avseende är lika eller direkt jämförbara, men i skildringen av den mångåriga motståndskampen mot Sydafrikas apartheidregim finns ändå hoppingivande paralleller till motståndet mot Gaza-blockaden. Kampen mot apartheid är nämligen historien om en perspektivförskjutning som underifrån till slut tvingade fram reaktioner och reell förändring.

Sydafrikas moderna historia är berättelsen om hur en rasistisk regim långsamt men skoningslöst nöttes ner och maldes sönder under kraften av en alltmer välorganiserad massrörelse inne i landet och det globala civilsamhällets växande tryck utifrån. Allteftersom årtiondena passerade blev den välbärgade och militärt överlägsna apartheidregimen mer och mer isolerad. Det eskalerande isoleringen ledde dock inte till att regimen lättade sitt järngrepp eller sin diskriminerande politik. Istället följdes opinionsmässiga framgångar för motståndsrörelsen ibland av värre epoker av polisiärt och militärt våld, drakonisk lagstiftning och ett kvävande propagandiskt debattklimat även inom regimens vita gemenskap.

Världens ledare fördömde starkt massakrerna mot svarta demonstranter i Sharpeville och senare i Soweto, men i praktisk handling var man betydligt mer tveksamma och håglösa under apartheidsregimens tidiga år. ”Även de svarta extremisterna (hit räknades även befrielserörelsen ANC) mördar vita” argumenterade de som ville framhålla att omvärlden skulle hålla sig på avstånd då parterna var ”lika goda kålsupare”. ”Skulle den svarta befolkningen vinna makten kommer hämndbegär och ideologiska motsättningar leda till krig och blodbad”, hävdade andra förespråkare för passivitet. Sydafrika var också av avgörande strategiskt intresse i det revolterande Afrika söder om Sahara. Aktörer som USA, Storbrittanien och Israel agerade, trots vissa offentliga avståndstaganden mot apartheid, länge aktivt för att hindra en demokratisk revolt som kunde rubba den storpolitiska maktbalansen i området.

Det är lockande att ge sig in i en ovetenskaplig ordlek där ”Sharpeville” och ”Soweto” ovan ersätts av exempelvis ”Jenin” och ”Gaza”, där ”de svarta” ersätts med ord som ”palestinierna” eller ”muslimerna”, och där stabilitetshoten som följde med 50-, 60- och 70-talens självständighetsrörelser i södra Afrika liknas med ”den arabiska våren” som idag fortsätter att skaka arabvärldens korrupta diktaturer…

Den sydafrikanska antiapartheidrörelsen var medveten om att läpparnas bekännelser inför deras demokratianspråk inte alltid hade något praktiskt värde, men fortsatte ändå framåt med enorm envishet genom ständiga massaktioner, strejker och demonstrationer. Den svarta befolkningen betalade för de många världsledarnas passivitet eller håglöshet med människoliv. Apartheidmotståndarna vann metodiskt men oändligt långsamt slagen om världsopinionen, medan demokratikämpar avrättades och vanliga människor av ”underlägsen” hudfärg, kultur eller religion förnedrades, trakasserades och fängslades när de försökte leva värdiga liv. Motståndets lyckades göra landet omöjligt att regera. Konsument efter konsument, förening efter förening, företag efter företag runtom i världen upphörde dock så småningom med att handla med ett land som slog ner krav på jämlikhet och demokrati med brutalt våld. Fackförening efter fackförening vägrade att befatta sig med sydafrikanska varor. Till slut blev apartheidregimen en politisk paria och även stater hörsammade uppmaningarna till bojkott.

Apartheidregimen i Sydafrika föll bara några år efter att den demonstrerat sin starka militärmakt i nya blodiga krigsoffensiver i Angola och Namibia. Vid tiden för sönderfallet hade man med israeliskt stöd även skaffat sig tillgång till kärnvapen. Den befrielse som framstår som väntad och självskriven i backspegeln, kunde förefalla oändligt avlägsen bara några år innan genombrottet. Sett i relation till dagens situation för Gazas civilbefolkning är det hoppingivande.

Israels regering är inte Sydafrikas apartheidregim, men likheterna är på många sätt slående. Israels koloniala politik av ockupation, expanderade bosättningar och brutal blockadpraktik gentemot palestinierna klarar inte offentlighetens ljus. Argumenten tar slut, motreaktionerna växer och den inre enigheten måste upprätthållas genom en närmast militärisk skräckpropaganda i all israelisk media. Det är bara i en sådan paranoid kontext som Svensk Sjuksköterskeförening, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund och Svenska Hamnarbetarförbundet kan framställas som en fientlig kraft på väg att leverera vapen till Hamas.

DN:s ledarskribent Göran Rosenberg oroar sig idag i en (väldigt bra) ledarkrönika för att Israels befolkning snarare än att ompröva sin regering och dess extremistiska politik istället verkar sluta upp bakom densamma när omvärlden tar avstånd. Det förefaller onekligen vara en korrekt analys med tanke på att Israels parlament igår antog en ny antidemokratisk lag som tar ifrån israeliska medborgare den grundläggande rätten att protestera mot regeringens politik genom att uppmana till bojkottprotester likt de i Sydafrika. Den israeliska fredsrörelsen har reagerat men är alltför svag för att ha något genomslag i dagsläget.

Jag tror dock att Rosenberg drar för tidiga slutsatser. Israels nuvarande isolering är först och främst moralisk och retorisk. I praktiken har staten Israel och dess institutioner fortfarande fördelaktiga handelsavtal och omfattande militära samarbeten med exempelvis EU och Egypten. USA:s årliga militära bistånd är fortsatt mycket omfattande och länder som Grekland agerar uppenbarligen stick i stäv med sina egna offentliga fördömanden. Ockupations- och blockadpolitiken kan fortfarande innebära kortsiktiga ekonomiska och sociala privilegier för israeler som inte motsätter sig den.

Ännu har inte den skiftande världsopinionen fått genomslag bland världens utrikesministrar eller i den israeliska vardagen. Faktum är dock att om den civila palestinska motståndsrörelsen, Ship To Gaza och andra aktörer fortsätter att nå ut och organisera samhälleligt motstånd mot blockadens konsekvenser, så tvingas även våra regeringar till slut att agera med maktmedel för att försöka pressa fram ett slut på Israels blockadpolitik. Den dagen kommer jag hålla med Svenska Dagbladets ledarredaktion om att Ship To Gaza kan komma att bli onödigt.

Onsdagen blev som beräknat min sista hela dag i Aten. Den började med ett ledsamt men vid det har laget inte chockerande besked från cementföretaget Interbulk, som efter starka påtryckningar från den grekiska regeringen kände sig tvingat att bryta sitt kontrakt med oss och återbetala förskottsbetalningen gällande Ship To Gazas cementinköp. Den grekiska regeringens ansträngningar for att upprätthålla Israels illegala blockad av Gaza eskalerar for varje dag som går.

'Julianos' kapten går ombord for avresa

I eftermiddags fick var passagerarbåt ‘Juliano’ dock äntligen lämna kajen vid skeppsvarvet i Perama. Hamnmyndigheten kunde inte längre hitta några formalistiska invändningar för att hindra båten från att resa till en annan grekisk hamn. En folksamling med aktivister och media hade samlats för att följa händelseutvecklingen. Båtens kapten ålades, som en sista byråkratisk åtgärd från hamnmyndighetens sida, att lämna in en passagerarlista inklusive samtliga tänkta passagerares pass för bedömning. Detta för en resa söderut längs den grekiska kusten, som beräknades ta ungefär en timma… Vi som därefter stod och väntade på kaptenen i den gassande solen hann bli rejält solbrända innan han slutligen återvände i sällskap av två hamnpoliser. Kustbevakningen patrullerade demonstrativt i bakgrunden när båten till slut fick klartecken och lade ut.

Dror spelar sax när båten lägger ut för resan söderut

Uppe på båtens soldäck spelade Dror Feiler ”Här kommer Pippi Långstrump”, omgiven av andra båtar med vajande palestinska flaggor. Därefter färdades båten under odramatiska omständigheter till sin nya destination, med den grekiska kustbevakningen i släptåg. Utfärden idag hade ett starkt symbolvärde. Känslan av att se en av aktionens båtar färdas ostört på vattnet var stark. Samtidigt visar hamnmyndighetens slutliga eftergift att båten är oantastlig i alla hänseenden. Det enda som står i vägen för en omedelbar avfärd mot Gaza är den grekiska regeringens skamliga förbud mot sådana solidaritetsprojekt.

Kustbevakningen vakar längst ut till höger i bild

Möjligheten att förflytta båtarna inom grekiskt territorialvatten är också viktigt ur praktiskt hänseende. Nu kan ‘Juliano’ föras till en säker plats som inte innebär ekonomiska kostnader för Ship To Gazas insamlade medel. Vi har vunnit andningsutrymme.

Efter diskussion gällande de nya förutsättningarna fattade Ship To Gazas styrgrupp ett klokt beslut sent ikväll. Att i nuvarande politiska situation stånga oss blodiga i en öppen kamp med den ryggradslösa grekiska regeringen förflyttar uppmärksamheten bort från aktionens syfte. Fokus ska återföras från byråkrati och kustbevakning till Gazas medicinbrist och isolering. Det står klart för hela världen att EU-landet Grekland, med militärt våld om så krävs, tänker upprätthålla blockaden av Gaza och aktivt hindra var solidaritetskonvoj från att avresa dit.

Tid för omgruppering

Det är skalet till att Ship To Gaza nu tar ett tillfälligt steg tillbaka för omgruppera aktionen. De allra flesta i den svenska delegationen reser hem idag, torsdag, för att tillfälligtvis sköta jobbet på hemmaplan. Några stannar kvar i Grekland för att hantera de praktiska arrangemangen kring våra fartyg och vår last. I lugn och ro ska juridiska och politiska lösningar hittas för att lösa det påtvingade stilleståndet. Behöver vi hitta andra hamnar for avresa mot Gaza så kommer vi att finna sådana. Vi har kvar vart folkrörelseägda kapital i form av två fantastiska fartyg och välbehövlig last. Vi har, utan att ens få lämna grekiska hamnar, lyckats rikta världens strålkastarljus på den humanitära krisen i Gaza och den illegala blockadens omänskliga konsekvenser. Vi har blottlagt den passivitet från världens regeringar och internationella organ som är en förutsättning för att Israels isoleringspolitik ska kunna fortgå. Passagerarna är ännu mer motiverade än tidigare och beredda att återvända till Medelhavet så fort Ship To Gazas styrgrupp lämnar klartecken.

Den israeliska propagandamaskinen och desperata blockadförsvarare bör bibehålla högsta beredskap de närmaste månaderna. När som helst kan den obeväpnade, fredliga solidaritetskonvojen plötsligt vara på väg över havet för att bryta igenom den oförsvarliga blockaden. Förhoppningsvis har Israel dock antagit en mer förnuftig inställning tills dess och låter vara fartyg passera i en öppen havskorridor som ekonomiskt och socialt knyter samman Gazas befolkning med omvärlden.

Idag stoppades vår nyrenoverade passagerarbåt ‘Juliano’ strax efter att den sjösatts i Perama, några kilometer utanför Pireus. Med bland andra Ship To Gaza Sveriges Dror Feiler och riksdagsledamoten Jabar Amin (mp) ombord var fritidsbåten på väg att lägga ut från fran kaj när man besöktes av fyra inspektörer från hamnmyndigheten. Efter att först ha godkänts ändrade dessa sig och efter numera sedvanliga byråkratiska processer belades båten med utreseförbud även till en grekisk hamnstad längre söderut. Inspektörerna hänvisade bland annat till att två av flytvästarna ombord inte var märkta med båtens namn. Allteftersom felen åtgärdades fann hamnmyndigheten på nya.

Protester vid hamnmyndigheten i Perama

Fram emot kvällen åkte en del av oss från de grekiska, norska och svenska Ship To Gaza-delegationerna ner till hamnmyndighetens kontor för att protestera mot den byråkratiska fars som ständigt fördröjer avresan. Stämningen var mycket lugn, men manga greker ger återkommande uttryck for att man skäms for landets regering och dess beslut att axla ansvaret for den israeliska blockaden av Gaza. Särskilt mot bakgrund av att Greklands officiella hållning är att man betraktar blockaden som inhuman och förkastlig.

Kaptenen ombord på 'Juliano' läser upp de nya byråkratiska spetsfundigheterna som sätts in för att hindra vår avresa

‘Julianos’ grekiska kapten kallades slutligen ner till myndigheten för att underteckna några dokument som skulle avsluta byråkratin. När han kom ut från sitt möte hade han dock dåliga nyheter. Plötsligt hade han avkrävts ytterligare ett dokument ända från Sierra Leone(!). Hamnmyndigheten har begärt en officiell förteckning över hur många utbildade besättningsmän båten måste ha för att kunna segla. Kaptenen konstaterade att han aldrig varit med om något liknande, trots att han jobbat på sjön i över 25 år. Då ‘Juliano’ är en fritidsbåt av jämförelsevis anspråkslös storlek är svaret givetvis att den sammanlagt erfordrar noll (0) besättningsman, men att få fram ett formellt dokument som bekräftar detta kan ta en eller flera dagar. Processen stjäl ytterligare tid. Scenariot är snarlikt det som drabbade den amerikanska båten för några dagar sedan.

Det framstår som uppenbart att ingen av Frihetsflottiljens fartyg kommer att släppas ut från sina grekiska hamnar, även om destinationen bara är en annan grekisk kuststad. De byråkratiska dragkamperna styr tyvärr också undan uppmärksamheten från aktionens politiska syfte och mottagarna i palestinska Gaza. Istället fastnar vi i meningslösa diskussioner om tekniska detaljer. Styrgrupperna från grekiska, norska och svenska Ship To Gaza har möten inatt för att diskutera hur vi ska göra framledes. Det kan vara tid för omgruppering av styrkorna för att Ship To Gaza ska lyckas upprätthålla fokus på vart politiska mål och människorna i världens största utomhusfängelse.

 


Today our newly renovated passenger boat ‘Juliano’ was stopped shortly after it launched in Perama, a few miles outside of Piraeus. Onboard where Ship to Gaza Sweden Dror Feiler and MP Jabar Amin when four inspectors visited it from the Port Authority. Having first been approved, the inspectors changed their mind and now, following the usual bureaucratic processes, ‘Juliano’ cannot leave, even to go to a Greek port city further south. Inspectors referred particularly to that two life jackets on board were not tagged with the ships name. As the points made by the inspector was rectified, the port authority found new flaws.

Toward the evening, some of us from the Greek, Norwegian and Swedish Ship to Gaza delegations drew down to the port authority’s offices to protest against the bureaucratic farce that is constantly delaying our departure. The atmosphere was very calm, but many Greeks regularly express that they feel ashamed of its government and its decision to shoulder the responsibility of the Israeli blockade of Gaza. Especially given that Greece’s official position is that the blockade is inhuman and condemnable.

‘Juliano’s Greek captain could finally go down to the Port authority to sign the documents that would end this bureaucratic stalemate. When he came out of the meeting he had bad news. Suddenly, the Port Authority had demanded an additional document all the way from Sierra Leone (!). The Port Authority has requested an official list of how many trained crew the boat needed to be able to sail. The captain stated that he had never seen anything like it, although he had worked in the business for over 25 years. Since ‘Juliano’ is a pleasure ship of comparatively modest size, the answer is of course that it requires a total of zero (0) crew, but to produce a formal document confirming this may take one or more days. Process wastes yet more time. The scenario is similar to what happened the American ship a few days ago.

It seems obvious that none of the Freedom Flotilla ships will be discharged from its Greek ports, even if the destination is just another Greek coastal town. The bureaucratic tug of war unfortunately detracts attention away from the political campaign purposes and the people in the Palestinian Gaza Strip. Instead we get stuck in pointless discussions about technical details. Control groups from the Greek, Norwegian and Swedish Ship to Gaza are having meetings tonight to discuss how we will go forward. It may be time for regrouping of forces for Ship to Gaza to be successful and maintain our focus on our political goals and the people of the world’s largest outdoor prison.

Nu känns varje dag som en utmaning. Nu säger tidningarna att den ena franska båten har satt kurs mot Gaza på internationellt vatten, men informationen är relativt knapp. Kvarnarna mal och ett batteri av sympatiserande advokater förbereder sig för att försöka smula sönder den grekiska regeringens eftergiftspolitik gentemot Israel i domstolarna. Men allting tar tid. Det handlar om att hitta ett sätt att hantera de många, varierande beskeden samt ständig väntan. Under måndagen tog jag, Helena och Evert därför beslutet att åka ner till skeppsvarven utanför Pireus för att besöka Ship To Gazas passagerar- och lastfartyg. Giorgos från hamnarbetarfacket bestämde sig för att följa med. Eftersom morgnarna ofta inleds med svensk-norska möten om läget, så kom vi inte iväg förran under siestan mitt på dagen när solen var som starkast.

'Eleftheri Mesogeios' (längst till höger) på varvet.

Grekland har till skillnad från Sverige kvar en omfattande varvsindustri. De senaste krisåren har dock inneburit en snabb död för de riktigt stora fartygsvarven och även de mindre varven har mycket stora problem. Grekland klarar inte priskriget mot Turkiet och andra, mer avlägsna, varvsnationer. Arbetslösheten inom det mycket kompetenta varvsarbetarskrået stiger snabbt.

Helena och Evert på plats

Utanför Pireus stadskärna och hamn breder varvsområdena ut sig längs med kustremsan. Många är mycket gammalmodiga, men de har både utrustning och yrkeskunnigt manskap för att klara stora arbeten. Vårt lastfartyg ‘Eleftheri Mesogeios’ (”Fria Medelhavet”) ligger på just ett sådant varv, som ser ut som en överdimensionerad bilverkstad.

Var goa båt

Vi möter upp den grekiske Ship to Gaza-organisatören Nicos nedanför varvets provisoriska landgångar. Nicos är märkbart förbannad men också mycket stolt när vi andra följer efter honom ombord. Vi klättrar över ett vrak som ska skrotas (Norska NRK:s filmteam sägs ha fått för sig att detta var vår båt…) och kommer ombord på blänkande, stekheta lastluckor. Det är en mäktig känsla. Har ligger fartyget som fackföreningar och föreningsliv, pensionärer, studenter, undersköterskor, arbetslösa, ingenjörer och busschaufförer tillsammans har lagt ihop till. Den som tror att det ideella engagemanget för palestinierna har i Grekland, i Norge och hemma i Sverige bara räckt till en fallfärdig skorv, misstar sig grovt.

Inspektion. Från vänster veteranen Evert, Nicos från grekiska Ship To Gaza och Giorgos från hamnarbetarfacket.

‘Eleftheri Mesogeios’ är inköpt i Bulgarien, där hon gick i kommersiell trafik. Båten fördes för egen maskin till Pireus, utan invändningar från varken bulgariska eller grekiska hamnmyndigheter. På det gamla varvet skulle fartyget anpassas för att klara fler passagerare, renoveras något samt genomgå rutinmässig inspektion inför avresan mot Gaza. Nicos har jobbat med inköp och förberedelser av båtarna sedan i februari i år för att allt skulle vara klart i god tid för Frihetsflottiljens avresa.

Giorgos diskuterar med lastbåtens grekiske tredjekapten under Nicos överseende

Sedan började den grekiska regeringens subtila byråkratiska krigföring. Plötsligt en dag när avresan närmade sig och renoveringsarbetet började gå mot sitt slut, dök oanmälda grekiska hamninspektörer upp och krävde intyg på att ‘Eleftheri Mesogeios’ inte tömt sin avfallstank till havs. När alla papper redovisats fortsatte den absurda protokollsdansen. Ship To Gazas båtägare skulle omedelbart åtgärda diverse skönhetsfel och irrelevanta brister, som i normala fall ges samma status som en muntlig anmärkning på en godkänd besiktigad bil. Åtgärdande av fel som normalt hade gått under rubriken ”Bra att veta inför framtiden”, utan betydelse for båtens sjöduglighet det närmaste året, blev plötsligt icke förhandlingsbara villkor för att båten alls skulle kunna flyttas. Med målarfärg, svetsar och andra verktyg åtgärdades de dock en efter en.

Genomskinlig snubbe ombord ser okänd fågel i fjärran.

När arbetet började närma sig sin ande krävde överinspektören så att besättningen skulle öppna barlastluckorna så att myndighetspersoner kunde ta foton på insidan. Detta upprörde till och med underinspektören, som inledningsvis vägrade medverka eftersom detta helt ligger utanför inspektörernas befogenheter. Barlasttankarna fungerade dessutom som de skulle. De dubbla luckorna hade, precis som på de flesta liknande båtar, inte öppnats på många, många år. Besättning och frivilliga tvingades skära ut dem med brännare och därefter konstatera att det extremt svårt att få fast dem igen. På så sätt lyckades byråkratin fördröja fartygets lastdatum ytterligare några dagar, måhända med förhoppningen att en solidarisk folkrörelse för Gazas civilbefolkning skulle få slut på pengar.

'Eleftheri Mesogeios' är ett trivsamt fartyg

”Om alla båtar behandlades som vår, hade ingen båt fått lämna varven”, förklarar Nicos. ”Men ikväll blir vi klara med luckorna, och sedan har de ingenting kvar att anmärka på. Vi har den finaste lastbåten i hela området. De har bara ett olagligt beslut om att vi inte får segla i riktning mot Gaza.”

Idag, tisdag, är alla fel åtgärdade. Slutinspektion och klassning ska ske under eftermiddagen. Förhoppningen bland alla passagerare, de grekiska Ship To Gaza-organisatörerna och hamnarbetarfacken längs med kusten ar att lastningsarbetet ska kunna påbörjas mycket snart. Vad som sedan händer med det starkt symbolladdade lastfartyget är omöjligt att säga. Nicos hoppas att det finns en smärtgräns för hur länge den grekiska regeringen kan upprätthålla ett beslut som bedöms sakna lagligt stöd, vare sig i Grekland eller inom EU.

Diskussion i kajuta. Fr. v. Hamnarbetaren Giorgos, svenske svetsaren (och eventuellt besättningsmannen) Lasse samt det organisatoriska kraftverket Nicos

Det är en lätt överväldigande upplevelse att gå runt på det över 60 meter långa fartyget och konstatera att det är väl avpassat för den styckegodslast vi har. Har finns goda förutsättningar att lasta hundratals ton av cement, modulhus, ambulanser och pallar med fotbollar. Evert och Helena verkade dela min fascination. Solidaritet är väldigt vackert i fysisk form. Även om diskussionen i kajutan ombord mycket kretsade kring problemen och idéer kring fackliga påtryckningsmedel bland hamnarbetare och sjömän för att få loss fartygen, så var stämningen bland de grekiska organisatörerna, den ukrainska besättningen och oss andra präglad av stolthet.

Den svartmålade ‘Eleftheri Mesogeios’ har som symbol skrämt den israeliska regeringen till ett avslöjande och förnedrande propagandakrig utan att ha lämnat hamnen. Man har inte tvekat inför att hota med grovt våld och förbjudit den fria pressen att rapportera. Israel har använt och förbrukat allt sitt kvarvarande förtroende. Mycket ekonomiskt, diplomatiskt och politiskt kapital har använts för att försvara en i alla avseenden oförsvarlig blockad mot en liten obeväpnad solidaritetskonvoj. Våra fartyg har tvingat fram starka reaktioner från Kvartetten (FN, EU, Ryssland och USA), en av världens mest inflytelserika maktkluster. Förutom att man formulerat någon sorts krav på passivitet från det globala civilsamhället inför Gaza-blockaden, har Frihetsfl0ttiljen tvingat fram ytterligare tryck på Israel att göra nya lättnader i blockaden.

En varvsarbetare sliter med att få de sista luckorna på plats

Gaza behöver dock inte bara mediciner och cement. Lättnader kan visserligen rädda liv men inte lösa isoleringens grundproblem. Motståndet mot blockaden handlar i första hand om palestiniernas frihetsanspråk och rätt att bygga upp en värdig tillvaro på egen hand. Där känns segern fortfarande avlägsen. Faktum är dock att vi nu vinner lite varje dag. I åtminstone en månads tid har situationen i Gaza varit en ständigt återkommande nyhet i världens media. Genomslaget av Frihetsflottiljen är enormt och fungerar som en internationell folkbildningkampanj. Blockadförsvararnas propaganda och argument blir alltmer tafatta och smulas sönder när fakta om situationen på marken i Gaza når fler och fler. Vi vinner folkopinionen genom att förklara hur det faktiskt är. Vi vinner politiskt genom inte nöja oss med passivitet. Vi vinner, men det går plågsamt långsamt när man tänker på ungarna som demonstrerar på Gazas stränder i väntan på goda nyheter (se bildspelet i mitten av artikeln)…

'Juliano' är lagad efter sabotaget (och idag, tisdag, även sjösatt)

Medan en av varvsarbetarna svetsade igen ännu en lucka lämnade vi lastfartyget för den här gången. Giorgos återvände till hamnarbetarfackets kontor med ny information. Vi andra tog oss bort till passagerarfartyget ‘Juliano”, som nu är helt återställt efter propellersabotaget förra veckan. Idag, tisdag, har den lyxiga yachten sjösatts igen.

Tid för en paus på 'Julianos' däck.

Från ‘Julianos’ tak fick jag igår kväll förresten prata för en manifestation hemma i Brunnsparken, Göteborg, via telefonlänk. Utan gehör och synintryck blev det en stolpig förklaring av situationen har nere, men jag hoppas att lyckades förmedla något av känslan som drabbar en när man faktiskt traskar runt på solidaritetsfartygen som så många människor investerat tid, pengar, arbete, känslor och förhoppningar i. Tack för möjligheten att vara här.

 

Now every day feels like a challenge. The bureaucratic mills are slowly grinding and a batter y of sympathetic lawyers are preparing to try to crush the Greek government’s stance toward Israel in the courts. But everything takes time. It’s about finding a way to deal with the many, varied developments and the endless waiting. During Monday me, Helen and Evert therefore decided to go down to the shipyards outside Piraeus to visit the Ship to Gaza passenger and cargo ships. Giorgos from the port workers union decided to go with us. As the mornings often start with Swedish – Norwegian team meetings, we didn’t get to leave until during the siesta at noon when the sun was at it’s brightest.

Greece, unlike Sweden still has a large shipbuilding industry. The latest years of crisis has meant a quick death for the really big shipyards and even the smaller yards are struggling. Greece cannot compete in the price war with Turkey and other, more distant, shipbuilding nations. Unemployment in the very competent shipbuilding industry is rising rapidly.

Outside Piraeus city centre and harbour docks are spread out along the coastal strip. Many are very old fashioned, but they have both the equipment and the skilled crew to cope with big jobs. Our cargo ship ‘Eleftheria Mesogeios’ (”Free the Mediterranean”)is to be found in just such a dock, which looks like an oversized garage.
We are meeting the Greek Ship to Gaza co-ordinator Nicos below the shipyards temporary gangway. Nicos is noticeably angry but also very proud when we follow him on board. We climb over a wreck about to be scrapped (Norwegian NRK’s
film crew is said to have gotten the idea that this was our ship…) and reach shining, boiling hot, hatches. It’s a powerful feeling. Here is the ship that trade union members and associations, pensioners, students, nurses, unemployed, engineers and buss drivers together have contributed towards. Anyone who thought that the voluntary commitment towards the Palestinians in Greece, Norway and in Sweden would only be enough for a wreck is grossly mistaken.
‘Eleftheria Mesogeios’ was purchased in Bulgaria, where she was in commercial service. She sailed by her own power to Piraeus, without interference from either Bulgarian or Greek port authorities. On the old shipyard she has been adapted to cope with more passengers, renovated and she has undergone routine audits for departure on to Gaza. Nicos has worked with the purchase and preparation of the ship since early in February this year so that everything would be ready in time for the Freedom Flotillas scheduled departure.

Then the Greek government’s subtle bureaucratic warfare began. Suddenly one day when her departure approached, and renovation work started coming to a close, unannounced Greek inspectors showed up and demanded proof that ‘Eleftheria Mesogeios’ have not empty their waste tanks at sea. Once all the relevant proof where produced the authorities continued the absurd protocol dance. Ship to Gaza where asked to immediately fix various flaws and weaknesses, which are normally given the same status as a verbal remark in an inspected and approved car. Issues that usually would be filed under the heading ”Good to know for the future,” with no bearing on the ship’s seaworthiness for the next year, was suddenly non negotiable conditions for the ship to be able to sail. With paint, welding and hard work, however, one by one they where taken care off .

When the work began to approach its completion the head inspector demanded that the crew open the ballast hatches in order for the government officials to be able to take photos inside. This angered even the inspector dealing with the case, who initially refused to participate since this request falls completely outside the inspector’s powers. The ballast tanks where also shown to function as they should. The double doors had not been, as in most similar boats opened in many, many years. Crew and volunteers were forced to cut them out with a burner and the found that it is extremely hard to fix them again. In this way the Greek bureaucracy delayed the ship’s leaving date a few more days, perhaps in the hope that the activist movement would run out of money.

”If all ships were treated like this, no ship would be able to leave the yards” , says Nico. ”But tonight we will deal with the gaps, and then they have nothing left to complain about . We have the finest cargo ship in the whole area. They only have an illegal decision that we can not sail in the direction of Gaza”e
Today, Tuesday, all issues are resolved. . Final inspection and classification should be finished in the afternoon. The hope of all the passengers, the Greek Ship to Gaza organizers and dockers’ union is that the loading process will begin very soon. What happens next w ith this highly symbolic cargo ship is impossible to say. Nicos hope there is a limit to how long the Greek government can sustain a decision which is deemed to lack legal standing, both in Greece and Europe.

It is an overwhelming experience to walk around the over 60 meters long ship and find that it is suitable for the cargo load we have. There are plenty of space to load the hundreds of tons of cement, houses ambulances and pallets with footballs. Evert and Helena seemed to share my fascination. Solidarity is very beautiful in physical form. Although the discussion in the cabin on boar where very focused on problems and ideas around union methods of influencing port workers and seafarers to get their ships free to sail, the mood in the cabin among the Greek organizers, the Ukrainian crew and us where one of pride.

The black ‘Eleftheria Mesogeios’ is a symbol that frightened the Israeli government to a revealing and degrading propaganda war without even leaving the port. The Israeli government have not hesitated to threaten with serious violence and banned the free press to report. Israel has used up all their remaining confidence. Both economical, diplomatic and political capital has been used to hamper in every way an unjustifiable blockade against a small, unarmed solidarity convoy. Our fleet provoked a strong reaction by the Quartet (UN, EU,

Russia and the U.S.), one of the world’s most influential power clusters. In addition to formulating some sort of requirement for the inaction in the global community and its reaction to the Gaza blockade, Ship to Gaza have added pressure on Israel to lift the blockade.

Gaza not only need medication and cement. These goods may indeed save lives but not solve the basic problems of isolation. Opposition to the blockade is primarily about the Palestinians freedom and the right to build a dignified life on their own .Victory still feels distant. The fact is that we win a little every d a y. Over a month’s time, the situation in Gaza was a recurrent item in the world’s media. The impact of the Freedom Flotilla is enormous and serves as an international public education campaign.
People who defend the propaganda and arguments are becoming increasingly pressured and their arguments crumble when facts of the situation on the ground in Gaza become exposed. We will win the public opinion by explaining what the facts are. We will win by not being satisfied with inaction. We will win, but it is painfully slowly when you think about the kids who are demonstrating on Gaza’s beaches in anticipation of good news.

While one of shipyard workers welded together another gap, we left the cargo ship for now. Giorgos returned to the dockers’ union office with new information. The rest of us went over to the passenger ship ‘Juliano’, which is now fully restored after the sabotage last week. Today, Tuesday, she is back in the water.

From ‘Juliano’s roof, I spoke via telephone to a manifestation at home in Goteborg. Without visual contact, it became a somewhat vague description of the situation down here, but I hope that I man age to convey something of the feeling that affects you when you actually walk around on ships that so many people invested time, money work, emotions and hopes in. Thanks for the opportunity to be here.

En ny dag med väntan och funderingar. Efter en lång väntan med mycket intryck och absurda händelser, infinner sig en viss trötthet. Stämningen i den svenska gruppen är fortfarande mycket bra men tröttheten yttrar sig genom att det är tvära kast mellan olika känslolägen. Stark inspiration kan följas av nedstämdhet inför nya ryggradslösa uttalanden från världens mäktiga om Frihetsflottiljen och Gaza.

Den så kallade Kvartetten, bestående av FN, EU, USA och Ryssland, har gemensamt framfört sin oro över att levandsförhållandena i Gaza är ohållbara och att ”betydligt mer behöver göras”:

“considerably more needs to be done to increase the flow of people and goods to and from Gaza, including a liberalization of the market in aggregate, steel bar and cement.”

Det är den diskreta diplomatins urvattnade språk av vaga antydningar, vanliga önskemål och total frånvaro av krav på Israel. När man talar till de egna civilsamhällena är budskapet desto tydligare:

“The Quartet regrets the injury and deaths caused by the 2010 flotilla, urges restraint and calls on all governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participants and carry the potential for escalation.”

Av omsorg om oss passagerare påstår Kvartetten att man vill att världens regeringar stoppar Gaza-flottiljen med motivet att garantera vår säkerhet och undvika en ”potentiell eskalering”.

Just här, just nu är verkligen motsägelserna tid. Obama, Putin, Ban Ki-Moon och Ashton är uppenbart oroade över att den fredliga fartygsflottan, med sina fotbollar, brev från spanska skolbarn och vattenreningsapparater, åter ska attackeras våldsamt av Israel när den försöker bryta en de facto illegal blockad av Gaza.

Naturligt vore i detta fall att avkräva Israel garantier på att man inte avser stoppa flottan eller rentav skicka med internationella fredsbevarande styrkor för att garantera dess säkerhet.

Istället lägger man ansvaret på världens regeringar att stoppa nya potentiella offer från att röra sig med sin biståndslast i riktning mot en brottsplats (lika liten som en tredjedel av Öland) där 1,5 miljoner människor redan hålls fångna i strid med internationell rätt. Kvartetten lyckas förvrida sin påstådda omsorg till patetiska solidaritetsförbud och passivitetskrav, kanske av rädsla för att tvingas bort från rådande status quo kring Gaza.

I tilltalet till Gaza-bornas vänner runtom i världen lämnas inga klädsamma diplomatiska oklarheter:

“In this context, the Quartet strongly urges all those wishing to deliver goods to the people of Gaza to do so through established channels so that their cargo can be inspected and transferred via established land crossings.”

Att världsledarna ålägger människor att använda ‘etablerade kanaler’ vid politiska protester mot förtryck är minst sagt märkligt mot bakgrund av utvecklingen i övriga regionen. När den ‘arabiska vårens’ demokratikämpar går ut på gatorna för att obeväpnade demonstrera mot regimerna i Egypten, Tunisien, Libyen, Syrien och Jemen har varken FN:s Ban Ki-Moon eller EU:s Catherine Ashton mage att uppmana dem att istället polisanmäla de vardagliga övergreppen eller skriftligen skicka formella klagomål till regimernas olika ministerier. Så varför ska den palestinska civilbefolkningen i Gaza åläggas att vädja och hoppas på generositet från dem som med militärt våld håller Gaza-borna isolerade?

Gränsövergången vid egyptiska Rafah är stängd för varor. Kvartetten instruerar oss alltså att sända varor till Gaza genom den israeliska ockupationsmaktens ‘etablerade’ vägspärrar, där ungefär 200 lastbilar tillåts passera varje dag. Om inte byggnadsmaterial och mediciner innan dess tas i beslag eller återsänds.

Ship To Gaza erkänner inte Israels rätt att blockera Gaza från omvärlden. Det finns inga hållbara juridiska, moraliska, säkerhetsmässiga eller politiska skäl att kollektivt bestraffa 800 000 ungar. Därför finns det inga skäl att acceptera ockupationsmaktens blockad av Gazas hamn och havsport mot omvärlden. Blockaden har inte stoppat vapeninförseln i Gaza. Inte heller enligt Israels regering. Vad som fattas Gaza-borna är möjligheten att bygga upp ett fungerande samhälle efter 5 år av krig och humanitär kris. Det saknas framtidsutsikter där den palestinska befolkningens icke-våldsliga kamp och krav på jämlikhet och självständighet ger uppmärksamhet men framförallt verkligt resultat.

Angående möjligheten att inspektera vår harmlösa men välbehövda last har detta redan erbjudits FN och en mängd andra internationella organ samt ambassaderna här i Aten. Inbjudan kvarstår. Kvartettens svepskäl för att försöka stoppa solidaritet mellan folk ekar helt tomma.

Den diskreta diplomatin kan framstå som ett sofistikerat spel mellan mäktiga män och kvinnor i kostym. Aktörer som till skillnad från Israels militär åtminstone uppträder civiliserat, med belevad värdighet och ansvarskänsla. I verkligheten utanför konferensanläggningarna och de pampiga kontoren är Gaza-diplomatin idag dock inget annat än naket våld. Dess oändliga långsamhet innebär inte status quo på marken. Hos oss här i Aten innebär den diskreta diplomatin att den svenska läkaren Lotta Wiktorsson och de amerikanska Gaza-aktivisterna tvingats tillbaka till hamn under hot från grekiska kommandosoldater beväpnade med automatvapen.

I Gaza är verkligheten bakom makthavarnas passivitet oändligt mycket råare. Där innebär den att ett kompisgäng av 8-åringar växer upp i ett ghetto av skjul, med kastrofala förutsättningar att någonsin kunna få ett jobb och bryta beroendet av bistånd för att kunna äta sig mätta. Den innebär att en liten tjej förlorar sina mamma alldeles för tidigt för att sjukhusen inte har tillräckligt stabil elförsörjning för att operera henne och transporten genom blockaden tar alldeles för lång tid. Den innebär att en fiskare i en utombordare blir beskjuten av den israeliska flottan för att han fiskar hundra meter för långt ut från land. Den innebär att barn växer upp utan sina storasyskon, som demonstrerat för nära Israels mur och dödats. Den innebär att drickvattnet snart tar slut.

Avslutar här med ett nytt konstaterande: Känsloläget har tydligen svängt igen. Jag är uppenbarligen konstruktivt förbannad…

——–

PÅ ETT HELT ANNAT ÄMNE

Slänger in några bilder, som förmodligen är av föga allmänintresse. Igår kväll var vi hembjudna till grek-egyptiern Naim, som var skeppskock ombord på det grekisk-svenska lastfartyget Sofia i förra årets flottilj. Det bjöds på mat och gött häng. Naim är ordförande Muslim Association of Greece och tillsammans sin fru aktiv i Ship To Gaza Grekland. Det kändes lite märkligt att vara i ett hem, inte ett hotellrum med kackerlackor, för första gången på två veckor.

Naim med sin dotter

Diskussion om Greklands nya utrikespolitik

Idag, fredag, har jag varit 12 dagar i Aten i väntan på att få jobba med mina grekiska hamnarbetarkamrater och lasta Ship To Gazas lastfartyg. Dag efter dag har den extremt välorganiserade Fihetsflottiljen kämpat mot nya vågor av ojämförlig byråkrati för fartyg som vid det har laget måste vara de mest välrenoverade, välmålade och väldokumenterade båtar som finns i grekiskt vatten. Väl medvetna om att besvären har varit förtäckta regeringseftergifter gentemot Israels påtryckningar, har varvsarbetare, sjöman och hundratals frivilliga gjort allt för att tillfredsställa de alltmer bisarra byråkratiska kraven. Vi har förblivit oändligt tålmodiga for att inte blotta gräsrotsrörelsen for några anklagelser som skulle kunna användas som förevändning för ingripanden mot vår legitima, nödvändiga solidaritetskonvoj till Gazas civilbefolkning.

Vår svensk-norsk-grekiska passagerarbåt ‘Juliano’ har utsatts för ett avancerat sabotage som förstört dess propellrar. Vi lät inte detta hindra oss. Ship To Gaza samlade snabbt in ytterligare närmare 300 000 kronor från folkrörelser och privatpersoner för att vi snabbt skulle kunna reparera skadan och avsegla.

Igår utsattes den irländska båten till Gaza för ett snarlikt sabotage i Turkiet, som förstörde propellrarna och helt satte fartyget ur spel. Snabbt gjordes arrangemang for att den irländska delegationen ändå skulle kunna åka med på kvarvarande fartyg från Grekland.

Tydligen var vår uthållighet för stor. Greklands regering kunde inte längre hitta på några byråkratiska svepskäl for att dölja att man gett vika för pressen från Israel och USA. När det amerikanska fartyget  ‘The Audicity of Hope’ idag lade ut mot Gaza stoppades man till havs av den grekiska kustbevakningen. Båten fördes under vapenhot från kommandosoldater till en annan hamn. Svenska Charlotte Wiktorsson, som är lakare ombord på båten, har intervjuats av Sveriges Radio. Greklands regeringen har idag deklarerat att inga båtar som kan ‘misstankas vara på väg mot Gaza’ tillåts lämna grekiska hamnar. Grekland har också upprättat elektronisk bevakning i östra Medelhavet for att kunna identifiera fartyg som kan vara på väg att ansluta sig till Frihetsflottiljen.

Premiärminister Papandreous grekiska regering upprätthåller numera aktivt och öppet Israels blockad av Gaza

Därmed har makten kastat masken. Blockaden av Gazas civilbefolkning upprätthålls nu inte bara av Israel och Egypten, utan även aktivt och öppet av Greklands regering. Det känns inte särskilt långsökt att en sådan utrikespolitisk omsvängning bör ha sanktionerats på EU-nivå. Hyckleriet är fullständigt. Samtidigt som Europas regeringar, EU och FN fordömt Gaza-blockaden som varandes illegal, oacceptabel, kontraproduktiv och inhuman, så är alltså en av dess medlemsstater nu aktivt delaktig i att upprätthålla den. Mot lapparnas bekännelser om Gaza-bornas rätt till mänskliga rattigheter, fri rörlighet och handel med omvärlden står den krassa maktpolitiken. Humanitära hjälpsändningar från civila organisationer till Gazas civilsamhälle, vars teoretiska legitimitet är helt obestridd utanför Israel, stoppas i praktiken. Ingen förklaring har ännu givits. Orden har redan gjorts värdelösa. Det ar handlingen som talar.

Jag vill påminna om EU:s mycket tydliga uttalande om Gaza-blockaden den 3:e juni 2010:

”The humanitarian situation in Gaza remains a source of grave concern. The EU does not accept the continued policy of closure. It is unacceptable and politically counterproductive. We need to urgently achieve a durable solution to the situation in Gaza.

The EU underlines its call for an immediate, sustained and unconditional opening of crossings for the flow of humanitarian aid, commercial goods and persons to and from Gaza.”

Greklands svek mot de 800 000 ungarna i Gaza sker nu kanske under världsledarnas accepterande tystnad. Det började inte idag. Omvärldens passivitet är skälet till att den israeliska blockaden efter 5 år fortfarande håller civilbefolkningen i ett nedbrytande järngrepp. Samtidigt är allting mycket tydligare nu. Det politiska ledarskapets faktiska apati eller rentav deltagande i Israels råa kolonialpolitik är blottat for världens beskådan.

Ingen av svenskarna här nere i Aten ger upp. Tvärtom reagerar alla indignerat inför maktspråk och svek mot 1,5 miljoner palestinier som lider och faktiskt dör till följd av bristen på rent vatten, elektricitet, byggmaterial och mediciner i Gaza. Jag kan redan se att folkrörelsen på hemmaplan reagerar likadant. Den politiska prislappen för ledarskiktet att låta Israel fortsatta sin isolering av Gaza kan och måste fortsatta att stiga. Solidariska människors engagemang kommer att hitta vägar att öka pressen på Israel, Grekland och de egna regeringarna. De folkliga påtryckningarna kan ske genom demonstrationer, aktioner eller hittills oprövade motståndsformer.

Om Greklands regering inte backar från sitt illegala upprätthållande av den lika illegala blockaden, hoppas jag att Ship To Gaza kommer att hitta andra hamnar som tillåter fartygen att avresa mot Gaza. Om Albanien, Kroatien, Malta, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Irland, Storbritannien, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och Norge nekar har även dessa länders regeringar blottat sitt aktiva stöd till Israels blockadpolitik. Då måste vår förfrågan gå till Sveriges utrikesminister Carl Bildt:

Är det enligt svensk lag förbjudet för en totalt transparent biståndsflottilj att avsegla från svensk hamn för att försöka bryta en olaglig blockad som Sveriges regering själv fördömt?

Solidaritet från folk till folk kommer fram. Så är det bara. Med den fasta övertygelsen att vi kommer att segla, avslutar jag med att citera den palestinske läkaren Mustafa Barghoutis tal inför världens samlade socialdemokrater på Socialistinternationalens möte i Aten idag (Barghoutis tal borjar 10:01:24 in i klippet):

“Unfortunately I was informed a few minutes ago that the government here has not allowed, and is preventing the ships from sailing freely to Gaza. After two of these ships were actually sabotaged by what seems to be the work of Israeli agents.

No government in Europe, no government in the world should allow itself to do the dirty work of the Israeli occupying government. This should stop.”

Nu har Grekland blockerat sjöfarten till östra medelhavet för all fartyg som kan ”misstänkas ha destination Gaza”.

Blockaden av Gazas folk är utökad och omfattar numera tydligen även fartyg i EU-hamnar…

Sveriges Radio intervjuar den svenska läkaren Charlotte Viktorsson, ombord på det bordade Amerikanska skeppet.

Så har även dagen efter de stora kravallerna passerat. Den nu hårt kritiserade kravallpolisen har dragit sig tillbaka från Syntagma-torget, men det rådde osäkerhet kring hur många som skulle återvända for att återockupera det nu när regeringen fått parlamentets godkännande for att gå vidare med sitt drakoniska krispaket.

Folkmassorna är tillbaka

Trots löften om att hålla mig hotellbunden ikväll kunde jag inte låta bli att följa med några av de andra svenskarna till Syntagma-torget. Jag fick kontakt med Giorgos pa hamnfacket och stämde möte med honom på ett vid det har laget bekant ställe nära parlamentet. Till min stora glädje hade folkmassorna återvant i många tiotusental efter gårdagens strider, då polisen bland annat sköt ner tårgas i tunnelbanan. Stämningen var mycket uppslupen. Jag gissar att det var fler än jag som är glada att kunna slå undan farhågorna om att luften skulle ha gatt ur rörelsen. Lyxhotellen Hotel Grande Bretagne hade dock evakuerats och Aten Plaza var om inte folktomt, så iallafall mörklagt.

”Det finns ingen som vill ge upp och många har svart att se några alternativ till att kämpa. Förutom att emigrera då”, säger Giorgos med ett snett leende. Han berättar hur han och många andra fackliga kamrater omringades och pressades runt kring Syntagmatorget igår. Senare tvingades de in på sidogator av tårgasen, där de äverfälls av motorcykelpoliser med chockgranater. Han berättar om att fyra fascister tagit sig in i de fackliga leden och plötsligt stannat for att göra Hitler-hälsning pa vägen upp fär torget. Nar fascisterna jagades in på ett intillliggande kafe, anföll kravallpolisen som på given signal med olika typer av färgad tårgas. När attacken var över gick de fyra maskerade provokatörerna rakt in i polisleden. Händelsen är en av manga skandaler som nu rullar om och om igen i grekisk TV.

Jag frågar Giorgos om hamnarbetarna deltagit i stenkastningen för att hålla polisen på avstånd. Han skakar på huvudet. ”Jag är inte ung längre och alldeles for tjock”, skrattar han. Sedan blir han mer allvarlig: ”Jag har varit på gatorna i 20 år. Vi har inga vapen och ingen chans mot tårgasen och chockgranaterna. De vill att vi ska bli provocerade och svara på deras våld, så att de kan tvinga bort oss. Det räcker med två tårgasgranater så springer vi allihop.”

”Det är många här som aldrig demonstrerat förut. Man blir ju jävligt förbannad när kravallpolisen går loss med batonger och gas, men vi kan inte göra mer än att försöka stå kvar, applådera, håna dem och be dem dra åt helvete. Då blir det svårare for dem att kontrollera oss. Det lär man sig med tiden.”, avslutar han.

Ett av de största rådslagen på länge

Giorgos fru (som jag åter struntar i att namnge) går igenom dagens nyheter med mig. Framstående fartygs- och nattklubbsägare har gripits for korruption och andra brott, efter att ha riggat fotbollsmatcher och sedan satsat miljoner på dem. Förhållandena har varit kända i flera år men nu vill regeringen visa att man tar krafttag mot korruptionen. ”De största problemen börjar längst upp i pyramiden, hos de politiska dynastierna som sitter i parlamenten årtionde efter årtionde. Alla ledande politiker från [socialdemokratiska] Pasouk och [borgerliga] Ny Demokrati tar emot miljonmutor år efter år”, menar hon.

Jag frågar vad hon tror om framtiden for folkrörelsen på torget. ”Jag tror den kommer somna in efter ett tag nu”, svarar hon. ”Förändringarna kommer inte att bli så kännbara under sommaren. I september, när skolorna öppnar utan lärare, så kommer det att ta fart. Då kommer det har att flamma upp igen”, säger hon med en svepande gest mot folkmassan utanför kravallstaketen.

När de kör mig tillbaka till hotellet berättar Giorgos om vardagskorruptionen i hamnen:

”Idag har vi nästan ingenting, men förr när vi lastade styckegods hände det ju att folk tog hem ‘smakprover'”, säger han. ”När vi bar kaffebönor i säckar från båtarna, tog de flesta någon gång med några kilo till butiker som kunde mala och bytte till sig färdigmalet istället.”, ler han. Jag börjar skratta. Exakt samma anekdot har jag hört manga gånger förr i svenska hamnar…