Så har även dagen efter de stora kravallerna passerat. Den nu hårt kritiserade kravallpolisen har dragit sig tillbaka från Syntagma-torget, men det rådde osäkerhet kring hur många som skulle återvända for att återockupera det nu när regeringen fått parlamentets godkännande for att gå vidare med sitt drakoniska krispaket.

Folkmassorna är tillbaka

Trots löften om att hålla mig hotellbunden ikväll kunde jag inte låta bli att följa med några av de andra svenskarna till Syntagma-torget. Jag fick kontakt med Giorgos pa hamnfacket och stämde möte med honom på ett vid det har laget bekant ställe nära parlamentet. Till min stora glädje hade folkmassorna återvant i många tiotusental efter gårdagens strider, då polisen bland annat sköt ner tårgas i tunnelbanan. Stämningen var mycket uppslupen. Jag gissar att det var fler än jag som är glada att kunna slå undan farhågorna om att luften skulle ha gatt ur rörelsen. Lyxhotellen Hotel Grande Bretagne hade dock evakuerats och Aten Plaza var om inte folktomt, så iallafall mörklagt.

”Det finns ingen som vill ge upp och många har svart att se några alternativ till att kämpa. Förutom att emigrera då”, säger Giorgos med ett snett leende. Han berättar hur han och många andra fackliga kamrater omringades och pressades runt kring Syntagmatorget igår. Senare tvingades de in på sidogator av tårgasen, där de äverfälls av motorcykelpoliser med chockgranater. Han berättar om att fyra fascister tagit sig in i de fackliga leden och plötsligt stannat for att göra Hitler-hälsning pa vägen upp fär torget. Nar fascisterna jagades in på ett intillliggande kafe, anföll kravallpolisen som på given signal med olika typer av färgad tårgas. När attacken var över gick de fyra maskerade provokatörerna rakt in i polisleden. Händelsen är en av manga skandaler som nu rullar om och om igen i grekisk TV.

Jag frågar Giorgos om hamnarbetarna deltagit i stenkastningen för att hålla polisen på avstånd. Han skakar på huvudet. ”Jag är inte ung längre och alldeles for tjock”, skrattar han. Sedan blir han mer allvarlig: ”Jag har varit på gatorna i 20 år. Vi har inga vapen och ingen chans mot tårgasen och chockgranaterna. De vill att vi ska bli provocerade och svara på deras våld, så att de kan tvinga bort oss. Det räcker med två tårgasgranater så springer vi allihop.”

”Det är många här som aldrig demonstrerat förut. Man blir ju jävligt förbannad när kravallpolisen går loss med batonger och gas, men vi kan inte göra mer än att försöka stå kvar, applådera, håna dem och be dem dra åt helvete. Då blir det svårare for dem att kontrollera oss. Det lär man sig med tiden.”, avslutar han.

Ett av de största rådslagen på länge

Giorgos fru (som jag åter struntar i att namnge) går igenom dagens nyheter med mig. Framstående fartygs- och nattklubbsägare har gripits for korruption och andra brott, efter att ha riggat fotbollsmatcher och sedan satsat miljoner på dem. Förhållandena har varit kända i flera år men nu vill regeringen visa att man tar krafttag mot korruptionen. ”De största problemen börjar längst upp i pyramiden, hos de politiska dynastierna som sitter i parlamenten årtionde efter årtionde. Alla ledande politiker från [socialdemokratiska] Pasouk och [borgerliga] Ny Demokrati tar emot miljonmutor år efter år”, menar hon.

Jag frågar vad hon tror om framtiden for folkrörelsen på torget. ”Jag tror den kommer somna in efter ett tag nu”, svarar hon. ”Förändringarna kommer inte att bli så kännbara under sommaren. I september, när skolorna öppnar utan lärare, så kommer det att ta fart. Då kommer det har att flamma upp igen”, säger hon med en svepande gest mot folkmassan utanför kravallstaketen.

När de kör mig tillbaka till hotellet berättar Giorgos om vardagskorruptionen i hamnen:

”Idag har vi nästan ingenting, men förr när vi lastade styckegods hände det ju att folk tog hem ‘smakprover'”, säger han. ”När vi bar kaffebönor i säckar från båtarna, tog de flesta någon gång med några kilo till butiker som kunde mala och bytte till sig färdigmalet istället.”, ler han. Jag börjar skratta. Exakt samma anekdot har jag hört manga gånger förr i svenska hamnar…

Annonser

Än så länge är makt detsamma som rätt när det gäller Israel och palestinierna. Idag blev det ännu tydligare, när den irländska båten till Gaza saboterades i en turkisk hamn. Sabotaget mot ”Saoirse” var mycket likt det som drabbade var passagerarbåt ”Juliano” tidigare i veckan. Även denna gång har det utförligt dokumenterat. Det har skett under vattenytan med hjälp av mycket kraftfull utrustning, som pressat isär propelleraxlarna och gjort båten obrukbar på öppet hav. Tyvärr tvingades organisatörerna konstatera att den inte kommer att kunna följa med Frihetsflottiljen. Detta sägs enligt obekräftade uppgifter uppröra Irlands regering och utan tvivel de irländska rugbylandslagsspelare, som stödjer flottiljen.

För Israel verkar de byråkratiska hindren och sabotageaktionerna som försinkar flottiljen i medelhavshamnarna vara en pompös maktuppvisning. I ett tal vid en examenscermoni för det israeliska flygvapnet sade Israels premiärminster Binyamin Netanyahu med hänvisning till ”provokationsflottiljen”:

”Israel has the full right to operate against efforts to smuggle missiles, rockets and other weapons to Hamas’s terror enclave. Hamas is a ruthless enemy, who maliciously harms our cities and children”

Netanyahu avsiktliga antydningar om att Israel ligger bakom sabotageaktionerna mot vår civila biståndskonvoj till Gazas befolkning, förstärktes ytterligare med en tacksam hälsning till världens ledare:

”I would like to praise the many leaders throughout the world who worked against the ‘provocation flotilla,’ led by US and European leaders, UN Secretary-General [Ban Ki-moon], and my friend the Greek prime minister [George Papandreou].”

Israels arrogans inför omvärlden är häpnadsväckande men än så länge helt konsekvensfri. Även om nästan hela världen har krävt ett omedelbart hävande av blockaden mot Gaza, stannar ledarna vid ord. Ord är inte längre ett gångbart påtryckningsmedel mot den israeliska staten, eftersom man vet att de inte kommer att backas upp av handling. Därför kan Netanyahu pompöst antyda att han ansvarar för kränkningar av Turkiets, Greklands och även EU:s suveränitet. Än så länge kan han ostraffat antyda sin egen regerings ansvar för sabotageaktioner mot civila organisationer på främmande länders mark. Israel gör de länder man utövar diplomatisk press på en björntjänst när han öppet tackar dem för att de viker sig och försöker hindra Frihetsflottiljens avresa.

Dagens utspel handlar inte om något misstag från Netanyahus sida utan om en uppvisning av makt. En markering om att militär och diplomatisk makt i verkligheten är detsamma som rätt, alldeles oberoende av vilka konventioner om mänskliga rättigheter man må kränka. Israel ensamt kontrollerar Gazas öde. Nu. Men jag tror att tiden rinner ut för den arroganta kolonialpolitiken.

Om varken Sveriges Carl Bildt, Greklands George Papandreou och Turkiets Recep Tayyip Erdoğan i dagslaget tanker reagera pa krankningar av landernas suveranitet och brott sina egna medborgare, mobiliseras iallafall befolkningarna mer och mer till palestiniernas forsvar. Vi kommer inte att ge upp och det finns en grans, nar passiviteten infor Israels brutala blockadpolitik mot Gaza blir politiskt omojlig att uppratthalla for regeringarna. Jag tror vi narmar oss den punkten i stora delar av varlden. Det galler bara att inte bli modfalld.

Idag, när gatorna rör sig mer normalt i Aten, är den stundande avresan mot Gaza återigen mycket påtaglig. För att hålla koncentrationen uppe och inriktad på rätt saker tror jag tyvärr att jag måste dra ner på rapporteringen om den allmäna situationen här i Grekland framledes.

Jag har fått en hel del fina, men också översvallande personliga meddelanden från vänner och kamrater den senaste tiden. Det är värmande men också något som skapar viss oro och väcker ett behov hos mig att klargöra min funktion och roll i det här jättelika gräsrotsprojektet.

Ship To Gaza har alltid handlat om de vanliga människorna som lever i Gaza. De har namn, ansikten, drömmar och berättelser, precis som de svenska deltagarna. Det är också Gazas civilbefolkning själva som dagligen gör enorma uppoffringar och visar enastående mod och motståndsvilja när de försöker leva, skratta och uppfostra sina barn under människovidriga förhallanden och isolering. Vi som ska åka med båtarna vill inte bidra till att fokus flyttas från Yahya, Rasmia, Amira och de 800 000 andra palestinska barnen i Gaza till oss som personer.

Med anledning av detta vill jag informera er om att den prisbelönade norska dokumentärfilmen”Gazas Tårar” nu finns upplagd på Norska public servicetelevisionen NRK:s hemsida. Ta er tid att se den, eftersom den ger just ansikten och röster till lidandet som blockaden orsakar. Det är en av de starkaste filmer jag någonsin sett.

Jag har ingen som helst önskan om att bli någon sorts martyr. Det finns heller inga actionhjältar bland de andra svenska passagerarna. Jag är inte alls säker på att jag varit här, redo att åka, om jag trodde att det fanns en överhängande risk att skulle bli dödad vid en ny israelisk räd mot försöken att bryta Gaza-blockaden. Jag är inte modig, utan anser mig vara priviligierad i många avseenden och har gjort bedömningen att Israel inte har råd med ett nytt propagadanederlag liknande det man led förra året. Risken att få mycket stryk, och utsättas för gas, syra, förnedrande behandling och även lång fängelseisolering är risker som jag tror föresvavar alla väntande passagerare. Att någon riskerar att dö finns åtminstone inte i min tankevärld. Så skriv inte till mig såsom om det finns en möjlighet att vi setts for sista gången. Vi kommer att komma hem allihop, förr eller något senare, och jag vill inte tilldelas någon oförtjänt hjältegloria av polare som vallat hem mig från krogen i tonåren, fullständigt odräglig. Ni känner mig bättre än så.

Min roll har består i att jag av Svenska Hamnarbetarförbundet utsetts att representera vårt fackliga kollektiv ombord. I övrigt kan jag inte göra några anspråk på att ha någon särskilt nödvandig expertkompetens. Jag är med därför att det är förbundets övertygelse att fackföreningsrörelsen i Sverige och världen måste gå från ord till handling för att stötta den palestinska arbetarrörelsen och civilsamhället. Vi måste agera för att blockaden av Gaza hävs omedelbart. Den bedömningen motiveras inte bara av humanism och respekt för alla människors lika värde, utan av idén om intressegemenskap.

Hamnarbetarnas, liksom alla andra arbetargruppers, styrka ligger i att vi kämpar för bättre arbets- och levnadsvillkor över nationsgränserna. Svenska hamnar har inte på många år varit isolerade enklaver vid brytningspunkter ut mot världshaven. Vi påverkas direkt av hur den fackliga fighten går för vara kamrater i danska Esbjerg, polska Gdansk, brittiska Immingham, australiensiska Melbourne eller här i grekiska Pireus. Vi kan inspireras av varandras framgångar gällande exempelvis arbetarskydd, löner, pensioner och arbetstider eller stötta varandra genom sympatiaktioner. Vi kommer ovillkorligen också att drabbas av varandras bakslag, eftersom framgångsrika arbetsgivares praktik kan påverka konkurrensförhållandena och dessutom snabbt gå på export i en globaliserad värld. Om arbetsgivarna lyckas knäcka ett annat lands arbetarrörelse faller kostnaderna för arbetskraften där, och exporten från Sverige kan tvingas upphöra eftersom förädlingsprocessen plötsligt blir billigare på en annan plats. Arbetares liv är sammanlänkande och för att undvika att spelas ut mot varandra i ett race mot botten har vi ett gemensamt intresse av att vi alla garanteras gundläggande rättigheter såsom demokrati, möjlighet att försörja oss och rätt att organisera oss fackligt.

Mellanösterns nu vacklande militärdiktaturer och korrupta regimer samt Israels brutala ockupationspolitik utgör med samma logik ett problem även utifrån den svenska arbetarrörelsens krassa egenintressen. Med våld kvävs arbetarklassens försök att organisera sig och förbattra sina livsvillkor på andra sidan Medelhavet. Blockaden av Gaza och dess hamn bidrar till att hålla nere den globala lägstanivån för vad en vanlig knegare kan vänta sig av livet. Både vad gäller materiell standard men också gällande inflytande och värdighet. Det är därför den svenska arbetarrörelsens skyldighet att agera, på samma sätt som vi gjorde för Chiles, Sydafrikas och Polens folk när de förtrycktes av regimer med koloniala förtecken.

Grundläggande humanism, identifikation med barn som Yahya, Rasmia, Amira samt vårt krassa egenintresse som arbetare är drivkrafterna bakom Svenska Hamnarbetarförbudets engagemang. Personligen skulle jag sammanfatta det som soldaritet. Arbetarsolidaritet mot den inhumana blockaden och för att Gazas hamn åter ska öppnas mot världen. Det finns inte ett uns av hjälteambitioner i det ställningstagandet.

Det blev som väntat en väldigt dramatisk dag i Greklands huvudstad. Redan tidigt på förmiddagen samlades stora folkmassor vid Syntagmatorget inför parlamentets omröstning om nästa fas i krispaketet. Mindre bråk mellan polis och demonstranter började tidigt. Enligt demonstranterna och medier pa plats var det tydligt att kravallpolisen på onsdagen valt en betydligt mer aggressiv taktik for att kontrollera de väntade folkmassorna som skulle omringa parlamentet. Tårgas, chockgranater och stenkastning på torget visades redan tidigt i direktsändningar på grekisk TV, och tittarna kunde se hur gata efter gata spärrades av polisen. Massmobiliseringarna hindrades därmed i sin linda, eftersom våldet avskräckte många förbannade greker från att ta sig till demonstrationsplatsen. De tiotusentals som ändå var på plats, drogs snabbt in i böljande gatustrider. En stickande, irriterande bris av tårgas drog genom stadskärnan.

En skäggig gammal man kommer åkande från gasen vid fronten

De grekiska TV-kanalerna direktsande den avslutande debatten inne i parlamentet. Faraj, Niklas och Helena satt på ett kafé nära torget när voteringen genomfördes. En efter en ropades de 300 parlamentsledamöternas namn upp. En efter en avlade de sina röster. Hela landet verkade hålla andan, men förhoppningarna om oväntad opposition grusades successivt. Fram emot eftermiddagen var rösterna räknade och Grekland hade åtagit sig ett drakonisk besparingspaket. Den grekiska vardagen kommer framöver nu att förändras i takt med att stora delar av den offentliga egendomen säljs ut och invånarna påtvingas ytterligare försämringar av exempelvis arbets- och pensionsvillkoren. Kvar blir en anorektisk stat med extremt usel social lagstiftning, vars arbetslöshet skenar från dagens siffror på omkring 20 %.

Den gamle stannar till, plockar av simglasögonen och verkar dela ut råd till ungdomen

Jag försökte ta mig upp till Syntagma-torget vid 17-tiden idag. De senaste dagarna har de florerat många grundlösa rykten om att kravallpolisen stormat och övertagit proteströrelsens bassamlingsplats, så vi trodde inte på dem idag heller. Väl uppe på paradgatan blev det dock klart att frontlinjen faktiskt hade flyttats efter parlamentets omröstning. Utanför de antika byggnaderna vid nedgången Prepistimios tunnelbanestation stod kanske ett drygt tusental människor med munskydd, gasmask eller den obligatoriska salvan runt ögonen. Från promenadgatan och tunnelbanearkitekturen bröt ett antal svartklädda individer med provisoriska spett loss marmorblock. Blocken krossades och andra demonstranter var snabbt framme för att hitta lagom brottstycken att kasta mot de tungt utrustade poliskedjorna. På några ställen i gatans mitt hade man tänt eldar av bråte, utemöbler och de tjocka pappersaffischerna som täcker hela staden. Det stort klart att Syntagma tillfälligtvis var förlorat.

Sekunder senare kommer tårgasen igen

Kravallpolisen var ganska sparsam med tårgasen under en period. Istället turades man om att stillastående kasta tillbaka sten och chockgranater mot folkmassan. I demonstranternas bakre led pågick försök att bryta sig in i de hatade bankernas kontor. Vid ett tillfälle lyckades man, och när en ung kille släpade ut vad som såg ut något som såg ut att vara någon sorts värdeskåp samlades snabbt ett hundratal personer omkring honom. När scenen var över var det okända innehållet länsat och skåpet sparkades fram till fronten.

En av bankerna har brutits upp

Efter att släpat ut något som liknar ett värdeskåp samlas demonstranter for att länsa innehållet

Rökpelare och ljuden av chockgranater kom också från andra områden i närheten, men från vår position fanns ingen möjlighet att få en överblick över hela situationen omkring Syntagma. Efter några telefonsamtal med hamnarbetarna blev det klart att de blivit instängda någon annanstans när försökte dra sig tillbaka från Monastrakitorget. Från vår utsiktsplats på paradgatan kunde man konstatera att gruppen demonstranter där var betydligt mer homogen än den folkmassa som gång efter gång gick mot polisen utanför parlamentet igår kväll. De flesta deltagarna var uppskattningsvis mellan 15 och 40 år och hade betydligt fler ‘autonoma’ attribut både fysiskt och klädmässigt än jag demonstrantsamlingar jag sett tidigare under veckan. Min känsla var att det fanns ett drag av slentrian men också hopplöshet i folkmassan vid tunnelbanestationen. Man kunde inte avancera mot en helt övermäktig polisstyrka men ville av principiell motvilja heller inte backa för den grekiska maktelitens våldsapparat.

Tårgasattackerna och utfallen från polisen blev efter en stund alltmer omfattande och brutala. Dessutom började jag känna mig trött till följd rök och långvarig sömnbrist. Turbulensen här tär på krafterna och alla passagerares prioriteringar måste förbli inriktade på Ship To Gaza, även om vi idag råkar befinna oss i den europeiska ekonomiska krisens centrum. Därför gick jag ganska snart ner mot Omonia för att ta mig till hotellet. Väl framme upptäcker jag dock att de står minst ett hundratal poliser med motorcyklar posterade längs torgets ena sidan. Jag stannar för att ta en bild, men hinner knappt stoppa ner kameran igen innan ett tiotal chockgranater exploderar uppe på paradgatan. Under skrik och rop kommer hela gruppen av aktivister stormande ner, tätt följda av ett kompakt tårgasmoln. Motorcykelpoliserna grenslar sina fordon- en som kör och en som sätter sig bakom som passagerare- och försvinner iväg.

Motorcykelpolisen på Omonia

De retirerande demonstranterna stannar i höjd med gatan som leder upp till hotellet där jag bodde tidigare. Det är en lång, trång och sliten gata i anarkistkvarteren, som vid tillfället förefaller mig som en lämplig väg tillbaka till min säng. Några aktivister har tänt eld på bildäck och utemöbler vid ingången, men jag skyndar förbi den tjocka röken. Nu gör polisen ytterligare en framryckning på paradgatan och plötsligt får jag sällskap av ett sjuttiotal demonstranter som raskt går i min riktning. Några av dem ställer ut stora blomkrukor och andra hinder för att spärra av gatorna efterhand som de passerar. En kille som i stressen krossar en stor uteserveringsdekoration får höra glåpord både från ägaren och några andra demonstranter.

På väg hem. En minut senare blir jag och andra jagade genom gränder av motorcykelpoliser som kastar chockgranater

Stämningen är ganska lugn och jag har ingen lust att börja springa även om jag just då inte heller vill uppfattas som en del av gruppen. Plötsligt hörs sirener. Många av demonstranterna springer snabbt framåt men vi som vid det här laget går sakta längre bak blir villrådiga eftersom ljudet kommer framifrån. När jag får syn på motorcykelpoliserna springer jag in på en ännu trängre tvärgata tillsammans med ett antal aktivister. Poliserna kör snabbt efter. Jag ser dem inte i stressen men chockgranaterna kastas mycket nära bakom oss och dånar i den trånga gränden. Plötsligt är vi ute på ett mikroskopiskt torg där polisen viker av åt andra hållet. Adrenalinet pumpar men jag bestämmer mig snabbt för att ta rygg på ett par uppenbara turister för att ta mig ut ur den hotfulla situationen så fort som möjligt. Det visar sig fungera. Utan vare sig munskydd eller salva i ansiktet kan jag gå förbi polisens mindre avspärrningar längre fram.

I skrivande stund är jag tillbaka på hotellet och alltför trött för att göra djuplodande analyser av det rådande grekiska samhällsklimatet eller vad som kan komma att hända framöver. Någon grekisk TV-kanal rullar bilder på en ledamot från regeringspartiet som eskorteras bort sedan han fått bråte och skräp kastat på sig på gatan. Sekvensen senare visas sex polisprovokatörer som avslöjas när de klädda som demonstranter går rakt in bland kravallpoliserna efter avslutat värv. Atenarna är tårögda av polisens gas och brandrök som nu sprider sig djupare in i bostadskvarteren. Just idag sörjer man också dystra framtidsutsikter.

Kanske kan jag försöka återkomma när jag hunnit prata med hamnarbetarna om hur de ser på situationen framöver. Nu nöjer jag mig med denna ögonblicksskildring.

Jag önskar verkligen att någon kan nå ut med det här till en bredare publik än er som läser den här bloggen. Det gäller nämligen svensk medias ängsliga försök att ‘balanserat’ rapportera om Israels illegala och inhumana blockad av Gaza:

Det finns ett antal kända fakta kring blockaden. Både FN, EU och Sveriges nuvarande regering har förklarat blockaden som ett folkrättsbrott som orsakar stort lidande för civilbefolkningen. Nästan hela världen vill att blockaden hävs omedelbart, men trots utspelen har detta ännu inte inträffat. Blockaden har förödande effekter för civilbefolkningen. Dessa är kartlagda av oberoende, respekterade organ som exempelvis Röda Korset och FN.

Senast den 18:e maj i år, 2011, bekräftade svenska Röda Korsets genrealsekreterare Ulrika Årehed Kågström organisationens syn på läget:

”– Att resa in i Gaza är som att ta sig in i ett stort fängelse. Det är fortfarande inte möjligt att föra in viss medicinsk utrustning och byggnadsmaterial för återuppbyggnad av de hus som förstördes för mer än två år sedan, och införsel av varor, inklusive livsviktiga mediciner tar ofta oerhört lång tid att föra in i Gaza. Denna blockad mot Gaza gör att människor befinner sig i en kroniskt svår och utsatt situation och man förstår vilken press det måste vara på människor som tvingas leva under dessa förhållanden”

Blockaden är fullständigt oförsvarlig för alla som försvarar människors lika rätt till ett värdigt liv och som är motståndare till kollektiv bestraffning. Att ta avstånd från blockaden är lika självklart som att exempelvis apartheidregimen i Sydafrika inte kunde försvaras av någon demokratiskt sinnad människa. Även om man då, liksom nu, hörde argument om att förtrycket motiverades av terroristbekämpning, regional stabilitet och inte innebar någon ‘humanitär kris’.

Svenska, grekiska och norska Ship To Gaza samt den civila aktionen för att bryta blockaden är närmast totalt transparenta folkrörelser. Alla passagerare som ska vara ombord på resan till Gaza har offentliggjorts långt i förväg och har därmed varit tillgängliga för granskning. Det är likadant med lasten och finansieringen. Alla varor, inklusive cementen, ambulansen, vattenreningsapparaturen och fotbollarna från Gothia Cup, är tillgängligt för inspektion och granskning av både media och oberoende internationella organ. Detsamma gäller bokföringen. Frihetsflottiljens principer om icke-våld är inte förhandlingsbara, vilket regleras i kontrakt med deltagarna. Vi som passagerare är till och med ålagda att kontrollera varandras bagage för att direkt avlägsna allt som ens på håll kan se ut som vapen.

Allt detta är känt för den svenska journalistkåren. Ändå tvingas vi dag efter dag läsa och höra media återge rena lögner inför Gaza-flottiljens avresa. Jag vill tro att det handlar om en missriktad vilja att uppratthålla en ‘balanserad’ rapportering. Att låta båda parter komma till tals. Men detta kan aldrig utgöra det enda kriteriet för nyhetsrapportering. I det journalistiska uppdraget om objektiv rapportering till allmänheten finns även kravet på källkritik. Just källkritiken verkar dock i ‘balansens’ namn ha upphört fullständigt i svensk media. Därmed har journalistiken kring försöket att bryta Gaza-blockaden utvecklats till en ren åsiktsrapportering.

Sedan jag kom ner till Aten har Israels militär, IDF, två gånger påstått att flottiljen är finansierad av den brutala islamistiska regimen i Iran. Det är givetvis en lögn, men också en sådan lögn som i den transparenta folkrörelsen Ship To Gaza enkelt går att kontrollera för att värdera uppgiftens sanningshalt. Det gör dock inte svenska journalister. Istället återger man i ett par dagar påståendena från IDF och ber oss kommentera dem. Därmed har den israeliska militären lyckats med sin uppgift att förvirra och så tvivel. De kritiska frågorna och källgranskningen lyser med sin frånvaro.

Svenska debattörer som Seiwert Öholm från Vänskapsförbundet Sverige-Israel har beretts stort mediautrymme (SVT:s Gomorron Sverige 28/6) för att anklaga Ship To Gaza för att stödja det politiska partiet Hamas och för att ha den dolda avsikten att vilja utplåna staten Israel. Siewert ljuger och ljuger grovt. Men ingen svensk journalist avkräver Öholm någon kontrollerbar källa till sina påståenden. Efter en saklig värdering av källan till uppgifterna hade Öholm aldrig beretts något utrymme.

Svenska Dagbladets ledarskribenter Per Gudmundsson och Claes Arvidsson har använt sitt mediala utrymme till att vidarebefordra rena lögner om att Röda Korset bedömt att det inte råder någon humanitär kris i Gaza. Källan är, nu liksom tidigare, israeliska IDF. Den israeliska militären har förvanskat citat från en Röda Korset-representant. I detta fall har sanningen nu avslöjats av Fria Tidningen, men uppgiften fortsätter ändå att cirkulera i blockadförsvarares mediala inlägg. Att Gudmunsson dessutom lyft ut ett citat från en SR-journalist ur sitt sammanhang och feldaterat det (det härrör från år 2010), är ännu mer graverande.

Att israeliska IDF redan vid ett flertal tillfällen bevisligen ljugit och förvasknat uppgifter till världspressen, borde mana till svensk journalistisk eftertanke. IDF är idag Israels viktigaste propagandaorgan. De är ingen trovärdig källa till saklig information och kan inte publiceras utan att kommenteras. Den israeliska militärens uppgifter, vare sig de presenteras av dem själva eller blockadförsvarare i Sverige, måste granskas innan de återges, precis som uppgifter från andra regimer runtom i världen med ett lättsamt förhållande till fakta. Det är inte läsarnas och tittarnas uppgift, utan journalisternas.

Jag är hoppfull om förändring, med tanke på att de flesta svenska journalister tar sitt viktiga uppdrag på allvar, men kan konstatera att TT och G-P fortsätter publicera IDF:s allt galnare propagandalögner utan att ställa källkritiska frågor:

”Israels armé (IDF) säger sig vara beredd att borda fartygen om de försöker ta sig igenom blockaden. Om så sker påstås vissa aktivister, enligt IDF, vara redo att angripa soldater med farliga kemikalier.

– Vissa deltagare ombord har öppet sagt att de kommer bruka alla till buds stående medel mot israelisk militär om de blir stoppade, säger Björn Hermann, talesperson för IDF, till TT i telefon.”

Förhoppningsvis slipper vi imorgon läsa nya, okommenterade lögner från den israeliske minister som idag påstått att vi har eldkastare ombord på båtarna…

Jorden är inte platt, även om den israeliska militären skulle hävda det.

PS. Läs Washington Posts utmärkta källkritiska artikel om Israels pågående propagandakrig mot biståndsflottiljen till Gaza.

Det mesta har blivit försenat under kvällen. Tanken var att Faraj, Niklas , Evert och jag skulle sova på en av båtarna inatt, som ett led i att öka säkerheten efter måndagens sabotage. Båten är nu åter uppe på land och skadorna har dokumenterats for allmän beskådan. De tros ha uppkommit genom att dykare under vattnet fäst ett stag mellan de båda proppelleraxlarna. Sedan har man med enorm kraft, förmodligen hydrauliskt, tryckt isär axlarna i syfte att göra båten oduglig för sjön. Det är en avancerad attack mot en båt som bevakas av frivilliga, och har rönt stor uppmärksamhet i det grekiska parlamentet idag. Israel har tydligen också kartlagt oss som ska åka med Gaza-flottiljen, vilket jag personligen inte bryr mig särskilt mycket om.

Sent ikväll meddelades vi av flottiljens ledning att vi kunde sova på hotellet ikväll. Då var det försent att mota upp hamnarbetarkollegorna på Syntagmatorget, som skakats av kravaller sedan i eftermiddags. I sällskap med journalisterna, poeten och ytterligare några i den svenska passagerargruppen kom jag ändå iväg till torget vid 22-tiden.

Huvudgatan upp till Syntagma

Väl där förväntade vi oss att möta en grupp på några hundra svartkladda aktivister i strid med polisen. Redan på tvärgatan var folksamlingen mycket större än så. Ytterligare tusentals människor fanns samlade på gatan nedanför lyxhotellen och inne på den nedre delen av torget. De svartklädda grupperna med gasmasker fanns fortfarande på plats, men skaran av människor som skanderade mot kravallpolisen och parlamentet var väldigt diversifierad. Påtagligt många var äldre med vardaglig klädsel, ofta utrustade med ett enkelt munskydd eller syrabekämpande salva i ansiktet.

Äldre demonstranter

Yngre demonstranter

...

Striderna med polisen skapar dramatiska TV-bilder från hotellbalkongerna men antalet människor som kastar sten mot polisen varierar kraftigt. Stundtals handlar det om en handfull, ibland ar det hundratals i alla åldrar.

"Ta ert krispaket och ge er av härifrån"

Stök vid frontlinjen

Kravallpolisen kontrollerar dock situationen fullständigt. Så fort de utsätts för omfattande stenkastning, fyrverkerier, molotovcoctails (jag såg högst 4-5 kastas under tre timmar på torget) eller när talkörerna blir för samstämmiga och höga, kommer repliken snabbt. Man skjuter ut ett antal tårgasbehållare, vilket låter som att en svärm av förvuxna humlor släppts lös på torget. Folkmassorna retirerar tårögda och med rinnande näsor från den gasen. Några personer drabbas av andnöd, men för de flesta räcker det med en ögondusch av vatten och vinäger som de provisoriska aktivist-vårdarna tillhandahåller. Enligt Aktuellt har dock ett 80-tal personer forts till sjukhus på grund av andningsbesvär under dagen.

Tårgas avlossad

Efter tårgasen avancerar kravallpolisen uppe på torgets övre del med hjälp av mycket ljudliga chockgranater och tar upp positioner som tränger ut alla demonstranter på sidogatorna. Så fort de stannar börjar demonstranterna applådera och går åter fram mot polisen, som då vanligen retirerar till sina ursprungliga positioner vid parlamentet. Vid ett tillfälle lyckas man bryta upp trappan till lyxhotellet ‘Hotel Grande Betragne’ och har därmed betydligt mer ammunition i form av sten.

Lyxhotellet Hotel Grande Bretagne, där manga av journalisterna från internationell media är bosatta

Det är ett ställningskrig som polisen under tisdagskvällen kontrollerade fullständigt, men där man sent ikväll inte verkade vilja försöka stänga in människor i syfte att gripa dem. Man verkade heller inte försöka driva bort folkmassan vid Syntagmatorgets mitt.

Just nere på torgets center utspelar sig andra märkliga scener. Tusentals människor pratar omkring de kontrollerade eldar som ska tänts för att oskadliggöra tårgasen. Några av demonstranterna dansar till ett band som spelar ståbas och sjunger även när tårgas-brisen drar in eller chockgranaterna landar nära. Jag och Johannes ser måhända lite förvirrade ut, och får instruktioner från vanliga greker om relativt säkra reträttvägar om polisen skulle avancera in på torget.

Fortfarande fullt nere på torget vid 01-tiden ikväll

Vi är dock båda trötta efter en lång dag och tårgasen sticker i halsen och ögonen. Vid 01 grekisk tid beslutar vi att gå tillbaka till vårt hotell. Imorgon röstar parlamentet om nästa fas i det hatade krispaketet. Då väntas generalstrejken bli ännu mer omfattande än idag. Fackföreningar och proteströrelsen organisationer har uppmanat grekerna att omringa parlamentet inför omröstningen. Missa inte mobilseringsvideon

Jag ska försöka posta mina filmer imorgon om tillfälle ges.

Morgonen började med ett möte med svenska Ship To Gaza-gänget, då vi bland annat fick mer information om sabotaget igår och desinformationen som sprids i medierna. Israel och blockadförsvarare i Sverige sprider israeliska militärpropaganda om att Frihetsflottiljen sponsras av Iran (varenda svensk krona är insamlad genom folkrörelsearbete) samt att Röda Korset inte längre anser att Gaza-blockaden örskar nöd och kris för den palestinska civilbefolkningen. Falsifieringen om Röda Korset avslöjades dock av Fria Tidningen redan igår kväll. Därefter gick jag tillsammans med en kamrat för att hitta hamnarbetarfackets samling inför den första generalstrejksdemonstrationen.

Stöttepelaren Vangelis från grekiska Ship To Gaza fick möjlighet att berätta om sabotaget mot vart fartyg på Syntagmatorget igår kväll

Strejken har hittills inte lamslagit staden fullständigt, men stora arbetsgivare som kollektivtrafiken, hamnarna, färjetrafiken, industrierna, flygplatsen och sjukhusen har antingen tvingats lägga ner verksamheten eller driva den på extrem sparlåga. Ganska många butiker i centrala Aten är öppna, men ett antal restauranger har stängt och taxibilarna är betydligt färre än vanligt.

Immigrantarbetarnas fack

Lyxhotellen vid Syntagma-torget är dock i drift. Det är goda nyheter för alla världens journalister som i skrivande stund filmar och fotar bråken mellan autonoma och kravallpolis (”skakande kravaller” i den upphetsade svensk pressen, men än så länge ingenting som greken på gatan höjer särskilt mycket på ögonbrynen över) från sina balkonger. Det är måhända bekvämt, men ingen vidare journalistik som kan ge förståelse om situationen.

På väg

På vägen till hamnarbetarna passerar vi många tusen strejkande uppställda för att taga, men skiljda i block med rejäla avstånd emellan för att markera olika fackliga och politiska tillhörigheter. Hamnarbetarsamlingen hålls på en av den fackliga centralorganisationen utlyst mötesplats, men både uppslutningen från de egna leden och konfederationen är en besvikelse för ordförande Nicos, Giorgos och de andra. Några hamnarbetare har anslutit sig till den gammelkommunistiska men ganska stora fackliga front P.A.ME, som hade en egen demonstration en timme tidigare. P.A.ME är dock inte med på den gemensamma uppsamlingen på Syntagma-torget.

Undertecknad bland kamrater

Det ska vara roligt att gora revolution

Giorgos suckar att han tror att fler redan befinner sig pa Syntagmatorget men att de flesta valt sofflocket aven nar det verkligen galler. Darefter fattar hamnarbetarna beslutet att lamna de offentliganstalldas centralorganisationens somniga och glesa uppsamling. I rask takt satter medlemmarna av framat i demonstrationstaget for att forsoka hinna ikapp det basfackliga blocket langre fram. Man hittar en lucka i leden, vacklar ut banderollen och sa marscherade vi med tiotusentals andra fackliga aktivister mot parlamentet.

Från vänster syns kassören for Pireus-avdelningen, Nicos, Aris från Elefsina, planeraren från Pireus och Giorgos med flera

Den där allra vanligaste ramsan jag hört under den senaste veckan upprepas om och om igen. Enligt Nicos översättning är det en uppmaning till parlamentarikerna: ”Ta ert krispaket och ge er av härifrån”

Giorgos visar sig ha rätt. Under marschvägen dyker plötsligt fler och fler bekanta ansikten från Pireus hamn upp. Jag träffade också den fackliga eldsjalen Aris från hamnen i Elefsina, som åkte med den svensk-grekiska båten till Gaza förra året. Plötsligt finns förman, tjänsteman och många fler hamnarbetare från flera hamnar bakom banderollen. När vi väl nådde Syntagma-torget omkring klockan halv ett hade stuveriarbetarsektionen tredubblats.

Ett 40-tal hamnarbetare framme vid torget

Hamnarbetarna är faderligt oroade över min ovana vid grekiska demonstrationståg. Flera av dem förklarar att de närmast rutinmässigt brukar få in polisprovokatörer och ”idealistiska anarkister” i leden som börjar kasta föremål. Det blir i sin tur kravallpolisens signal för att avlossa tårgasgranater in i folkmassan, och efter det riskerar situationen att urarta.

Redo för alla eventualiteter

En stund efter att vi samlats med hundratusentals andra i den stekande solen på Syntagma-torget, dyker fler och fler, främst yngre, människor upp med maskering och gasmasker. Jag noterar att fler och fler av de demonstranter jag ser runtomkring mig är insmorda med salva kring ögonen. Salvan är egentligen avsedd som syrabekämpning för oroliga magar, men mildrar de svidande effekterna av tårgas. Det är inte bara autonoma utan även äldre fackföreningsfolk och pensionärer som smort in sig. Alla verkar vana vid vad som kan inträffa och betraktar det som närmast normalt i samband med grekiska strejker. Stämningen på torget är indignerad men mycket lugn. Polisen håller sig på avstånd bakom kravallstaket. Pakistanska papperslösa säljer vatten till de svettiga demonstranterna.

Myller

Plötsligt skickar kravallpolisen iväg den traditionella vaktstyrka som vakar över den okände soldatens grav utanför parlamentet. Hamnarbetarna ser det som ett tecken på att polisen gör sig redo att anfalla och går pedagogiskt igenom tricken för att hantera tårgasen: ”Få inte panik. Klia dig inte i ogonen eller näsan, även om de börjar rinna. Sen springer du efter honom och honom. Håll dig nara”

Insmorda inför eventuell tårgas

Några personer i folkmassan kastar ett par flaskor mot kravallpolisens sköldar utanför parlamentet men plockas snabbt bort av andra demonstranter. Jag frågar Giorgos hur stort ”det svarta blocket” i Aten egentligen är. ”Om det bara är polisprovokatörer brukar de vara få. Sma grupper som ingen verkar känna. Men om det är både provokatörer och ‘idealister’ kan de vara många”, säger han.

Från vänster: Hamnarbetarförbundets nationella kassör, ordföranden för Elifsina-facket samt Aris, den genomtrevlige hamnarbetaren som förra året åkte med Ship To Gaza men nu jobbar med projektet fran land

Det är svårt att oroa sig när situationen är så avspänd. Och förmiddagen fortlöper på samma sätt i någon timma till. Till slut börjar jag kanna ett visst solsting och när hamnarbetarna säger att de ska ha ett informationsmöte i ett juridiskt ärende gällande deras felaktigt utbetalda semesterlöner (fordran sträcker sig över nästan 50 år) så går även jag.

Hamnarbetaren Manolis är dyster:

Vi har stämt möte på Syntagma-torget vid sjutiden ikväll, när temperaturen sjunkit något. Nu verkar världspressens livebilder på tårgas och stenkastning ha upphört, så jag hoppas att kvällen kan bli den stora folkliga mobilisering den närmast desperata grekiska arbetarklassen hoppas på.

Idag på eftermiddagen fick vi svenskar besked från Ship to Gazas styrgrupp om att den grekisk-norsk-svenska passagerarbåten ”Juliano” idag utsatts för sabotage. Både propellerhus och propelleraxel har skurits sönder. Vansinnesdådet upptäcktes av Ship To Gazas dykare, som kontinuerligt undersöker fartygen för att snabbt kunna uppmärksamma just sabotage eller försök att plantera vapen ombord.

Jag blir alltmer orolig for att Israel som stat nu fullständigt förlorat koncepten och förmågan att agera rationellt. Om man utför sabotageaktioner i andra länder för att hindra en icke-våldsflottilj med bistånd från att komma till Gazas hamn, har man nått gränsen för det absurda…

Men skadegörelse och attentat mot civila frivilligorganisationer inom EU kan framstå som ett alternativ för ett Israel som idag exempelvis hävdar att Frihetsflottiljens icke-våldstränade passagerare ”kan försöka mörda israeliska soldater”. Passagerarna är offentliggjorda långt i förväg, vi har förbundit oss till att inte under några omständigheter använda våld, vi har plockat ut nagelsaxar ur packningen och erbjudit stora internationella organ samt ambassaderna att inspektera vår last innan avfärd. Ändå återkommer terrorstämplingarna och andra lögner. Patetiskt är ett för svagt ord…

Hursomhelst renderade dagens presskonferens med samtliga 22 organisationer i Frihetsflottiljen mycket internationell uppmärksamhet. SVT:s Rapport sände ett inslag och senare ikväll körde Aktuellt en debatt mellan Folkpartiets Fredrik Malm och den tidigare justitieminsitern Thomas Bodström, som ställt sig bakom aktionen för Gazas civilbefolkning.

Jag är ärligt talat inte alls förtjust i Bodström men tycker att han argumentationsmässigt hanterade den pladdrige Malm bra. Malm och andra blockadförsvarares stora trovärdighetsproblem är att de är självemotsägande på punkt efter punkt. Först hävdar de att blockaden inte orsakar nöd, konstaterar att tonvis med bistånd förs in via Israel varje vecka och brukar nämna de många smugglingstunnlarna som exempel på att alla varor redan finns tillgängliga i Gaza. Samtidigt är den påstått harmlösa och ineffektiva blockaden tydligen nödvändig för att stoppa raketregn över Israel…

Den moderna blockadförsvararen konstaterar med påstådd glädje att förtryckta folk i arabvärlden ”går ut med sina bara händer för att konfrontera militärdiktaturer i hela regionen” (Malm), men hävdar att det är illa att Ship To Gaza kan skapa en konfrontation som kan ”dra in Israel i hela den här konflikten, vilket skulle kunna leda till att detta eskalerar ännu värre” (Malm igen). Jag tycker ” den arabiska våren” är en fantastisk, folklig demokratiseringsvåg. Jag missunnar inget folk att med stöd från omvärlden få konfrontera sina militära förtryckare med ”sina bara händer”, likt civilbefolkningen i Tunisien, Egypten eller Syrien. Så varför ska den israeliska miltärmakten skyddas från att drabbas av den icke-våldsliga demokrativågen?

Malm menar avslutningsvis att blockaden inte kan avskaffas förrän en politisk lösning på konflikten mellan Palestina och Israel är på plats. Men är det egentligen inte tvärtom? Visst är det så att blockaden av Gaza är en av de huvudsakliga hindren för att en politisk lösning och en hållbar fred i området ska kunna bli verklighet?

Kamrater hemma i Sverige undrar vilket datum vi ska segla. Jag kan inte svara. Anledningen är en blandning av osäkerhet och nödvändigt hemlighetsmakeri.

Det gjorde också att GP-intervjun jag gjorde idag fick vara lite luddig på den punkten.

Pressen på den grekiska regeringen från Israel och USA är fruktansvärt stark just nu. De franska, spanska och irländska båtarna är redan pä väg mot Gaza och Israel vill (av för mig obegripliga skäl) desperat stoppa fartygen som utgår från Grekland från att lämna hamn.

Svensk-grekisk-norska Ship To Gaza kommer att sända två fartyg. Det ena är ett renodlat passagerarfartyg. Lastfartyget (som jag inte vet om det är klokt att namnge i dagsläget) ska föra med sig omkring 600 ton cement, en ambulans, ett prefabricerat kulturhus och vattenreningsapparatur till Gaza. Redo att lastas i Aten står också de 400 fotbollarna från Gothia Cup och teaterutrustningen från bl.a. Riksteatern, som Hasse, Björn, Love, Mats, Robin, John och en massa andra frivilliga göteborgska hamnarbetare packat, pallat och skickat hit.

Vårt problem är nu bland annat att de grekiska myndigheterna skickar oanmälda inspektörer till Gaza-båtarna, som nitiskt letar efter formaliafel som kan hålla kvar dem i hamn. Enligt Nicos och de andra hamnarbetarna i Pireus är detta en okänd företeelse, och de är säkra på att det är den grekiska regeringens sätt att hantera pressen från Israel.

Den israeliska regeringen har nu också gett IDF (den israeliska militären) klart mandat att använda alla medel, inklusive militärt våld, för att stoppa biståndskonvojen från att nå Gaza, vilket den reaktionära och propagandistiska israeliska dagstidningen Jerusalem Post rapporterat om.

Den mer progressiva israeliska tidningen Haaretz uppmanar samtidigt på ledarplats den egna regeringen att låta Frihetsflottan nå Gaza med sin last. Flera av tidningen krönikörer instämmer.

Det kan bli långtråkigt på insidan av kravallstaketen på Syntagma

Här i det grekiska civilsämhallet växer stödet för Frihetsflottiljen till att bli en del av det allmäna upproret mot regeringen. Igår beslutade det sociala radslaget på Syntagma-torget att man ska pressa regeringen för att Gaza-flottiljen ska få lämna landet för sin slutdestination. När omröstningen hölls vid midnatt var jag tillbaka på hotellet (skulle upp klockan 05.15 imorse), men de andra svenskarna har har berättat att röstsiffrorna blev ungefär ”Flera tusen för och en emot”.

Evert och Salamaah besöker rådslaget om Gaza-flottiljen på torget innan omröstningen

Imorse klockan halv sju blev jag hämtad på motorcykel av hamnarbetarnas fackordförande Nicos vid Pireus tågstation. Den ursprungliga uppgörelsen var att vi skulle ta en rundtur i ytterhamnarna, men med anledning av morgondagens generalstrejk bjöd fackföreningen in mig att vara med på ett informationsmöte för dagskiftet i containerterminalen.

Utsikt från en pir

Jag var nere i Pireus hamn redan i tisdags, så en del fakta hade jag redan klart för mig. Stuveriarbetarnas fackförening i hamnen har sammantaget omkring 300 medlemmar, vilket innebar en närmast hundraprocentig organiseringsgrad bland de hamnarbetare som utför manuella arbetsuppgifter. De nyinrättade offentligt ägda containerterminalen är tillsammans med bilterminalen och kryssningsterminalen de stora arbetsgivarna. Måndagar är det dock mycket jobb på kryssningssidan, så en del av stuveriarbetarna är utlånade dit från sin vanliga placering på containertermninalen. Så fungerar det transparenta rullningssystem som gäller för alla uttagningar för arbete i hamnarna.

Hamnarbetarna går igenom dagens arbetslista

Vid morgonmötet finns därför färre hamnarbetare än vanligt- ett fyrtiotal inklusive förmän och maskinförare- när fackföreningsordföranden ska informera om morgondagens strejkdemonstrationer. Nicos pratar med planerarna, som tar ut manskapet dag for dag, och sina samarbetspartners i förmännens fackförening. Han introducerar mig för kamrater med varierande engelskakunskaper, förklarar vem jag är, vilken fackförening jag företräder och att jag ska med båtarna till Gaza. Kollegorna är mycket sympatiska och verkar ganska insatta i utveckligen kring Gaza-flottiljen. En äldre kamrat är dock något upprörd på Göteborg, eftersom han märkligt nog spelat pengar på att Blåvitt skulle slå Gefle i Allsvenskan igår, utan att IFK kunnat svara upp mot förväntningarna (1-0 till Gefle). Jag förklarar att jag delar hans besvikelse.

Kajsnack

Kajsnacket kring morgonkaffet känns bekant. Omkring klockan sju år hela gänget på plats och fackordförande bankar i bordet. Utan simultantolk föreföll mötet som stormigt, men i efterhand verkade de allra flesta ha varit överens om mobiliseringplanerna. Klockan 11.00 imorgon ska de samlas för att marschera med de andra fackföreningarna från den fackliga centralorganisationens kontor till Syntagmatorget. Det ortodoxa gamla kommunistpartiets fackliga front P.A.M.E (som är ett nätverk och inte en fackförening) har dock en egen samling, så två av medlemmarna argumenterar för att man ska gå till den istället. De vinner inget gehör bland de övriga. Mötet tar 45 minuter i anspråk, så kvart i åtta går en stor del av hamnarbetarna ut för att börja jobbet på MSC:s två fartyg vid kajerna.

Ordförande Nicos tar ordet...

...och förklarar upplägget for generalstrejken

Hamnarbetarna är mycket oroliga över framtiden. I det undantagstillstånd som råder är det förbjudet att teckna nya kollektivavtal i hamnarna. Som jag skrivit om tidigare har den privatiserade containerterminalen, som ägs av kinesiska Cosco, förbjudit fackföreningar för alla yrkeskategorier. Man gör uttalanden i utländsk media om att ”Cosco-terminalen i Pireus aldrig kommer att drabbas av strejk”, vilket i grekisk kontext innebär att man aldrig kommer att tillåta facklig organisering. Terminalen ägs av Coscos dotterbolag Pireus Container Terminal (PCT). PCT har i princip ingen egen kollektivanställd personal utan köper in denna från ett grekiskt företag som heter Diakinisis. Diakinisis har i sin tur lejt 5 eller 6 konkurrerande underleverantörer som levererar arbetskraft till terminalen. Genom dessa bemanningsföretag har Cosco skapat en situation där man outsourcat arbetsgivaransvaret för samtliga 250 hamnarbetare och maskinförare. Konstruktionen gör också att man kan komma förbi en del av den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftning i Grekland. Arbetarna inne på den privata terminalen tjänar idag omkring 50 euro om dagen innan skatt. Det kan jämföras med att de organiserade hamnarbetarna tjänar 42 euro per vardag som det inte finns något jobb för dem.

Babis från fackstyrelsen pratar om problemen med att Cosco-terminalen kan förbli öppen under strejken

I den offentligägda containerterminalen är man minimum 10 man per kran och vanligen två förare per grensletruck och två kranförare per kran. Inne på Cosco-terminalen arbetar kranförarna 8 timmar i sträck, de manuella arbetsuppgifterna (såsom surrning) utförs av mycket få personer och man har en mycket hård praxis mot exempelvis sjukskrivningar (vilka kan leda till avsked). Inga Cosco-anställda får uttala sig om hamnen i offentliga sammanhang. I praktiken är terminalen helt avstängd från insyn, även om de organiserade hamnarbetarna har vissa sociala kontakter med de oorganiserade som arbetar där.

Grenslegatan i containerterminalen

Hamnarbetarna lossar MSC-båt

Eftersom Cosco har betydligt större ytor samt fler kranar och maskiner än den offentligägda hamnen, är konkurrenssituationen svar redan idag. Stora rederier som Maersk och Zim Lines använder nästan uteslutande den privata terminalen. MSC och några mindre rederier varierar anlöpshamn. Nu hotar regeringens krispaket att innebära att alla de offentligägda hamnarna, såväl för container som för ro/ro, bilar och kryssningsfartyg till 49% kommer att säljas till privata aktieägare. Hamnarbetarna är i dagslaget välbetalda jämfört med andra grekiska kroppsarbetare, men tror att de kommer att råka ut för nya ”Cosco-scenarion” i den övriga hamnen. Beroende på antalet tjänstgöringar tjänar de yngre stuveriarbetarna i genomsnitt omkring 2000 euro innan skatt en normal månad. De äldre kan tjäna närmare 2400 euro. Många av hamnarbetarna i containerterminalen suckar dock att det var längesedan man hade en ”normal” månad nu…

Turkiska rederiet Arkas väljer att lagga till vid Coscos kajer något hundratal meter bort

Om arbetsupplägget i Cosco-terminalen kan vi bara försöka gissa utifrån utsikten från den offentligägda kajen 100 meter därifrån, när Nicos efter morgonmötet tar mig ut på en rundtur innanför grindarna. Det är en uppenbart frusterande situation för alla fackföreningsmedlemmar, och frågan om vad som kan göras för att stoppa produktionen i den privata containerterminalen under generalstrejken kom upp på morgonmötet någon halvtimme tidigare. Fackföreningens kassor är modfälld och säger till mig att han nu nu ibland har svårt att se en framtid för vare sig hamnen eller Grekland. Ett flertal andra säger att hela landet står vid ett vägskäl och tror att parlamentets beslut på tisdag eller onsdag kan utlösa omfattande våldsamheter. ”Something big will happen this week”, säger en kamrat. ”People are losing so much”.

Lossning (notera gathunden som irrat in under kranarna)

"Pireus Dockworkers"

Rundturen ger vid handen att hamnmyndighetens verksamhet ar beroende av att kunna utföras på liten yta. Därför har man ett höglager för lastade containrar, där grensletruckarna hämtar och lämnar dem vid stationära stackers som kan stapla upp till 5 containrar i höjd. Tomparken sköts med hjälp av rörliga reachstackers. Det är trångt när Nicos kör bilen genom grenslegatorna.

Tomparken

Färden går vidare mot bilhamnen, som ligger något längre in i bukten. Där anlöper många stora rederier. Denna dag ligger Grimaldi, Hoegh och något för mig okänt rederi inne. Pireus är en omlastningshamn för bilar och vissa större transatlantiska fordonsanlöp innehåller tusentals enheter som lossas och sedan lastas ombord på mindre bilfartyg till Turkiet, Italien och Mellanöstern. Hamnarbetarna jobbar i gång om 5 man per följebil och sköter surrningsarbetet själva. Uttagningsprincipen är att det krävs en hamnarbetare per 31 bilar ombord. Ett mycket stort fartyg med 2000 bilar sysselsätter alltså 65 man under ett skift.

Inre ytterhamnen

Nicos, motorcykeln och den gamla piren

Tiden går fort och Nicos måste upp till fackkontoret. Vi väljer att hoppa över besöket på den internationella kryssningsterminalen, där hamnarbetarna hanterar turisternas bagage på samma sätt som på en flygplats. Väl uppe på fackkontoret träffar jag generalsekreterare Giorgos igen, men han har tentor på sin fackliga utbildning idag och kan inte stanna. Han visar Nicos en rejäl bunt papper från hamnmyndighetens styrelse, där Nicos är arbetstagarrepresentant. Mötet är klockan 14.00 idag och Nicos sitter nu försjunken i pappershögen här i rummet bredvid. Jag passar på att låna en dator för att rapportera till hemmafronten. Den svala morgonvinden har mojnat och det ar åter riktigt varmt, vilket är ganska smärtsamt eftersom min genomskinliga hud nu är röd och har tagit en hel del stryk i solen.

Upprustat fartyg redo att lämna den gamla torrdockan

Yttre innerhamnen